Ända sedan Ingemar Hedenius och debatten om Tro och vetande (1949) har en offensiv svensk teologi varit nästintill en självmotsägelse. Kyrkans folk har i stället utmärkt sig för vad man kunde kalla en humanistisk reträtt. Man har omvärderat synen på prästämbete, äktenskap, sexualitet. Kyrkan har gått från konservativ till progressiv.

Många har välkomnat denna utveckling, men den framstår samtidigt som en anpassning. Vad händer med själva religionen? Kändisar framträder som harmlösa mjukis­kristna i tv-soffor och nya själsmagasin, medan trosinnehåll och sanningsanspråk gjorts till privatsaker.

Därför är det betydelsefullt att det nu verkar träda fram en ny generation av teologiska tänkare som inte nöjer sig med att religionens roll definieras av andra. Till den hör Ola Sigurdson, ung professor och författare till en rad uppmärksammade böcker alltsedan avhandlingen om Karl Barth i svensk teologi (1996). Hans nya opus, Det postsekulära tillståndet, är en lärd och skarpsinnig uppgörelse med den allmänhumanistiska ljumheten. Titeln är lånad från en debatt som förts bland filosofer som Charles Taylor och sociologer som Jürgen Habermas. Den utgår från religionens nya synlighet. Sekulariseringstesen, så levande under 1900-talet, är vid vägs ände.

För Sigurdson handlar det emellertid inte bara, som hos Habermas, om att vi lever i tiden efter en falsk hypotes. Han har större anspråk. Han vill att det postsekulära tillståndet skall betyda religionens återetablering som social och politisk kraft. Han bekämpar frenetiskt den privatisering av tron som enligt honom utgör en marginalisering. Han vill i stället återskänka religionen vad han kallar ”social kropp” och ”offentlig röst”.

Trons folk skall inte nöja sig med att de får vara med och diskutera så länge de inte argumenterar på trons grund. Tvärtom, religionen skall ta plats. Detta skall bli en grundläggande förändring av vårt samhälle, tänker han sig: ”samhälleliga fenomen … kommer att sorteras på ett annorlunda sätt”.

Sigurdson går i närkamp med fyra klassiska frågor: frihet, tolerans, mänskliga rättigheter och ”universalitet” med vilket han förstår (åtminstone) frågan om det kristna sanningsanspråkets giltighet. På detta sätt placerar han sig i en stor tradition av prövande förnyare, från ­Augustinus via Luther till sentida ”politiska teologer” som Carl Schmitt.

Boken är ett kraftprov, även för läsaren. Här finns ett kompromisslöst och befriande otidsenligt tuggmotstånd. Till behållningarna hör Sigurdsons introduktioner av nyare västerländsk filosofisk och teologisk debatt (sällan muslimsk, asiatisk, postkolonial). Hans gerillaräder tillbaks i medeltid och renässans ger också oväntade fynd. Resonemanget om tolerans tillhör bokens bästa. Han visar att tolerans i grunden är ett både politiskt och problematiskt begrepp. Vem tar sig rätten att tolerera vem och vad? Toleransdiskursen förutsätter i själva verket makt.

När frihet och rättigheter kommer på tal, menar han, blir religionen lätt sammanblandad med ”förmoderna”, etniska, kulturella eller rent vidskepliga företeelser. De troende blir ett av världens många stamfolk: de får finnas, men de får inte höras. Sigurdson talar om en ”naturalisering” av den religiösa identiteten. Tolerans och frihet blir en civilisatorisk mission och en ny form av maktspråk inför vilket religionen måste vika undan. Det är denna väldiga historiska rörelse Sigurdson vill hejda.

Det är en på flera sätt tilltalande teologi. Enkelt uttryckt går den ut på rätten att framträda politiskt med en förankring i tro utan att för den skull marginaliseras som en icke trovärdig ”troende”. Men är den övertygande? Så länge trons politiska representanter ser ut som Sigurdson själv – en öppensinnad radikal som med lärd espri attackerar militant dumvetenskaplig ”högerateism” à la Richard Dawkins – kan oförvitliga icke-troende sova lugnt. Problemet är väl att ”empiriska” religiösa snarare kan låta som i Ring P1.

Är för övrigt ”de religiösa” särskilt marginaliserade? Har Göran Hägglund haft svårt att föra ut sitt primitiva kolportage om ”verklighetens folk”? Att trosbaserade argument lider av fundamentala svagheter kan inte heller Sigurdson skyla över. Teologiska resonemang förutsätter gärna existensen av Gud vilket ju för många blir så att säga ett antagande för mycket och skänker alltsammans ett drag av ädelt tankeexperiment. Sigurdson går inte helt fri från det.

Med detta sammanhänger Sigurdsons förkärlek för det abstrakta. En empirisk historisk verklighet finns knappt i hans bok och den som finns lägger inga krokben för hans filosofiska kosackdans. Verklighet är nu inget nödtvång för en teologisk framställning. Men jag tror att hans idéer skulle framträda tydligare om han hade mer markkontakt och underkastade sig en litet stramare retorisk regim. Nu svävar religionsförsvaret som en ordrök under taket när föreläsaren lämnat pulpeten.

Alldeles ofrivilligt faller Sigurdson in i en tradition jag tror att han inte vill tillhöra: den översofistikerade apologetikens. Den som inte konfronterar religionens tillkortakommanden eller grymheter utan i mungipan väser fram ett medgivande av något litet folkmord för att sedan använda hundra sidor åt att visa att en politiskt progressiv lutherdom är möjlig, trots allt. I denna roll gnetar han sig igenom Milanoediktet från 312 och konciliet i Nicaea 325 och otaliga andra dokument. När han är färdig är det nästan aldrig kyrkan eller de troende det är fel på utan staten, som kyrkan blev en del av. Obekväma religioner förekommer inte i hans studerkammare. Ordet taliban är lika sällsynt i boken som hänvisningar till samtida svensk teologi.

Kanske kan man se denna volym som en nödvändig filosofisk grundsten, blytung och litet oformlig. Men för att Sigurdsons intressanta idéer skall nå verklig spridning tror jag att han skall komplettera sin arsenal med en helt annan bok. Sätta sina övertygelser i förbindelse med verklighetens politik. Visa vad han menar. Sänka rösten. Använda färre ord. Vi är många som vill läsa.