Den kallades, när det begav sig, för en ”antifascistisk skyddsvall”. I Östtysklands officiella retorik hette det vidare att den rests för att stå emot fientliga attacker från det dekadenta och kapitalistiska Väst.

Ett av kommunistpartiets grundläggande axiom var att ingen frivilligt kunde tänkas vilja lämna det östtyska arbetarparadiset. Trots det var den långa gränsens alla miljoner trampminor, hyperkänsliga sensorer, automatiserade dödsmaskiner och krypskyttar riktade inåt, mot den egna befolkningen. Ingen vet idag hur många tusentals östtyskar som massakrerades när de försökte ta sig över muren och gränsen. Antalet lemlästade och benlösa människor vars frihetsdrömmar inte nådde längre än någon decimeter in på minfälten är heller inte känt.

Folkpolisens och vaktposternas uppgift var att ”neutralisera gränskränkarna” och när väl splittersvärmar, gevärskulor och hundkäftar gjort sitt tog Stasi, den östtyska säkerhetstjänsten, över. De skapade legender, förfals­kade dödsattester och omdesignade morden till drunknings- och trafikolyckor. Släktingar och vänner sattes i tukthus för att lära sig tiga – allt med syftet att flyktingarna i dubbel mening skulle utraderas.

I boken Släpp ingen levande förbi – berättelser från murens Berlin går Peter Handberg i envig med den östtyska statens historieförfalskning och utraderingspolitik. Med hjälp av träget arkivarbete och mängder med intervjuer lyfter författaren fram en lång rad ”gränskränkare”; han ger dem namn och ålder – och upprättelse. Genomgående är det plågsam läsning om omänskligt agerande. För även om historien sett åtskilliga terrorregimer tidigare, är det knappast någon som varit så förljugen och befolkats av så många ryggradslösa angivare, informatörer och tjallare.

Handbergs murbok är emellertid mycket mer än en välgjord journalistisk undersökning av alla dem som gick under i försöken att forcera muren. Utomordentligt skickligt visar han samtidigt hur muren konstituerade människors vardagsliv, färgade förnuftet och trängde sig in i tankar och drömmar.

I likhet med sina två tidigare böcker, Undergångens skuggor och Kärleksgraven, är Släpp ingen levande förbi samtidigt en reseskildring. Färden går till det grå folkparadiset, men Handberg är inte på genomresa utan tar oss med till den stad, Berlin, han ofta besökte som barn och senare levde i under mer än fem år på 1970- och 1980-talen.

Såväl i sin journalistik som i sitt reseberättande är Handberg lysande. Den stilistiska skärpan och välutvecklade iakttagelseförmågan gör honom till en av våra riktigt stora berättare. Anslaget påminner ibland om Kapuscinskis, fast är egentligen bättre, eftersom Handberg förmår att komma människorna närmare och därigenom når djupare.

In i berättelsen skjuter Handberg tekniska detaljer: dödsmaskinerna, SM-70, avlossade splittersvärmar med dödande verkan på drygt hundra meters håll. Cirka 60 000 sådana tingestar höll vakt längs gränsen dygnet runt. De höga rostfria metallstängslen var av toppkvalité, gjorda av svenskt stål. Och taggtråden, alla mil av taggtråd, tillverkades i småländska Gnosjö.

Men Peter Handberg uppehåller sig inte länge vid dylika specifikationer. Istället återfinner man honom på lortiga landsortsfik, kolosande järnvägsstationer och i nedkylda rivningskåkar. Han strövar omkring där, bland mänskligt vrakgods som försynen lämnat därhän. Och bland dessa krigsinvalider och konstnärer, filosofer och horor sicksackar samtalen, i rum med öron i väggarna.