Göteborgsvitsen är onekligen ett märkligt fenomen. Näppeligen finns väl någon annan humorform som är lika allmänt spridd, men har ett så lågt socialt anseende. När hörde du senast någon fyra av en Göteborgsvits utan att strax därpå ge sken av ironi eller söka samförstånd, som för att reservera sig mot kraften i själva vitsen?

Men vad är det egentligen som är så problematiskt med vitsen? Vitsen döms ofta ut som en banal humorform, trots att den i de flesta umgängesformer alltjämt gör comeback som stämningsväxlare – och som kan få motorn i vilket samtal som helst att antingen spinna eller skära.

I sin två tegelstenar stora bok Witz-bomber och foto-sken tycks Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnusson mena att vitsens tvetydighet beror på att den bryter med samtalets konvenans. I munterhetens namn laddar vitsen det ord som den kretsar kring (i det här fallet rike) med en dubbel betydelse och skickar så oförhappandes ut varje inkörd konversatör på verbal halkkörning:

”Någon frågade Aron en gång, varför heter det Sveriges rikes lag och inte lika gärna Sveriges fattiges lag. Varpå han blixtsnabbt svarade: – Därför att – nöden har ingen lag.”

Denna iakttagelse kan synas banal, men dess historiska förklaring ligger i själva ordet vits. Tyskans witz har den ursprungliga betydelsen vitterhet och intelligens. Men sedan 1600-talet har det också kommit att betyda kvickt infall eller sinnrikhet och närmar sig på så vis franskans esprit.

Vitsen pekar alltså mot en idé om att ett lättsamt och lekfullt kombinerande av ord kan slita isär givna meningar, samtidigt som en oförutsedd kunskap kan uppstå härur. Det var inte för inte, som filosofen Jean Paul under tidigt 1800-tal såg vitsen som en slags förskola till högre filosofiska studier.

Witz-bomber är ett i alla bemärkelser storslaget arkivarbete, där författarna återpublicerar och läser om det sena 1800-talets skämttidningar och muntrationskalendrar – Söndags-Nisse, Kapten Puff, Punsch och Tomtebissen för att nämna några. Men här återfinns också hundratals Göteborgsfotografier från stadsarkivet i form av topografiska stadsvyer, hovporträtt från Marstrand, fabriksinteriörer etcetera – samtliga fotografier producerade eller signerade av den allestädes närvarande, den ”vitt- och vitsbekante”, journalisten, korrespondenten, ordenssällskapsmannen och fotografen Aron Jonason, som inte bara blev hovfotograf utan också ”storvitsir” hos Oscar II.

Vid en alltför koncentrerad läsning av bokens essäer uppstår en viss mättnadskänsla. Essäerna tycks stundtals inte driva någon tydlig argumentationslinje eller polemik, utan framstår snarare som frenetiska närläsningar vars intensitet förvisso inte skiftar vare sig det handlar om Freud eller fräckisar. Men precis som vitsen bygger på ett sent igenkännande av kombinerade meningar, så lyckas isär- och ihopkopplandet av å ena sidan det teoretiska upphöjandet av vitsen och, å andra sidan, återbruket av göteborgianan urkristallisera samband som fångas långt efter själva läsakten. Det är alltså samma logik som vi återfann i vitsen som går igen i bokens övergripande form.

På så vis griper Witz-bomber in i en aktuell fråga om arkivets status som kunskapskälla, där frågan gäller om det är i katalogisering och urval, eller i användande och bruk, som kunskapen genereras. Detta blir särskilt tydligt i förhållande till Jonasons fotografier, vilka både arkiverats och använts i administrativa och dokumentära syften, men som i och med Witz-bomber snarare visar på en konstnärlig konsekvens och kvalitet, ett slags överflöd som arkivet inte förmått fånga. Något anmärkningsvärt är dock att Jonasons foto från avtäckningen av Kopparmärra inte finns inkluderat i boken, ett foto där Kungsportsplatsen inte tycktes bevittna något mindre än Karl IX:s iscensättande av Loie Fullers L’Dans Serpentine.

Som projekt är Witz-bomber bortom varje aspekt av bra och dåligt. Dess förtjänst ligger i en seriös studie av en apart genre. Den påminner om att arkivens objekt, för att vara verksamma i samtiden, på en och samma gång måste vara i och utom sin tillskrivna kontext; likt skräddaren Josephis ekonomiskt eftersatte kund, som förklarar för skräddaren hur mycket lättare det hade varit om han bara var i herrns kläder, varpå skräddaren replikerar att det är just vad han är.