1931 var Virginia Woolf nästan 50 år gammal och firad författare. Hennes böcker Mot fyren (To the Lighthouse) och Orlando hade kommit ut några år tidigare och fått ett strålande mottagande av både kritiker och publik. Då tog Woolf med Vågorna (The Waves) sina litterära formexperiment ännu längre, skrev en bok hon inte ville kalla roman utan ett playpoem och skapade det som många anser är hennes allra mest betydande verk.
Vågorna består av sex röster. Sex olika inre monologer skildrar medvetanden och inre utveckling. Rösterna har tre manliga och tre kvinnliga namn, men är inga gestalter i traditionell mening, som Jenny Tunedal konstaterar i sitt innehållsrika, introducerande förord, och sysslar inte med att vara, utan med att bli till. De finns kanske inte ens utanför just sitt tillblivande, sin monolog, utan är bara aspekter av ett medvetande. Men de säger oss något om människors, mäns och kvinnors, villkor och erfarenheter i livet. Om hur vår omgivnings gränser formar oss, till uppfyllda mödrar till exempel, eller till intellektuella.
På svenska gavs Vågorna ut första gången först 1980. Vår ständiga förmåga att snabbt glömma bort och skriva ut betydelsefulla kvinnliga konstnärer ur historien istället för in i vår kanon - hur uppmärksammade de än varit av sin samtid - spelade kanske en roll även vad gäller detta. Kanske krävdes en feministisk våg i Sverige för att Woolfs mest betydelsefulla böcker; Vågorna, Orlando, Mrs Dalloway, skulle översättas? (Woolfs samtida kollega James Joyce fick till exempel sitt mästerverk Ulysses översatt nästan 40 år tidigare.) Albert Bonniers förlags nyutgivning av Vågorna i sin klassikerserie, lätt åtkomlig för många i pocket, är i vilket fall mycket glädjande. För Vågorna är, som Tunedal skriver, en bok som knappast åldras alls.