Javisst, jag erkänner gärna att jag efter en arbetsdag med Augustinus och Judith Butler hellre kopplar av på kvällen med lite lättare läsning än, säg, Marcel Proust. Men samtidigt håller jag givetvis med om kritikens invändningar mot Dan Browns litterära förmåga. Han har en repetitiv stil där ymnigt förekommande kursiveringar får betona vilken spännande och oväntad tanke någon ur böckernas persongalleri just tänker. Intrigen är dessutom densamma i bok efter bok.

Robert Langdon, en stillsam professor i religiös ikonologi och symbologi vid Harvard, dras ofrivilligt in i en komplex och halsbrytande historia där en äldre man just mördats och där Langdon måste vara ett stöd för den vackra och intelligenta men ack så sörjande dottern på samma gång som han undviker en galen men fysiskt övermäktig religiös fanatiker och löser en allt mer intrikat gåta. I Den förlorade symbolen rör det sig visserligen om en äldre vän till Langdon som bara blir av med en hand och alltså överlever, liksom en syster till hans vän som Langdon måste stödja. Men skillnaden är ju inte milsvid, om man säger så.

Så varför läser jag – och inte bara jag utan åtminstone 80 miljoner andra läsare – Dan Brown överhuvudtaget, om han nu är så litterärt ofullkomlig? En anledning så god som någon är att han är ett slags följetongens okrönte kung. Den förlorade symbolen är en bok på 614 sidor som omfattar 133 kapitel plus en epilog. Själva antalet kapitel skvallrar om Browns teknik att bygga upp en förväntan om vad som skall komma härnäst. Genom snabba klipp mellan olika scener (en filmisk metaforik är helt på sin plats) skapar Brown hos läsaren en nervpirrande känsla av en annalkande katastrof och boken blir därför även denna gång svår att lägga ifrån sig. Utan andra jämförelser tänker jag på Stieg Larssons Milleniumtrilogi.

En annan anledning är att Brown i böckerna om Robert Langdon ägnar sig åt ett slags religiös kitsch. Da Vinci-koden avslöjade att Jesus inte alls dog på korset och uppstod på tredje dagen som den kristna kyrkan påstår. Istället flyttade han till Frankrike med fru och barn. Detta är den omvälvande sanning som ett hemligt sällskap hållit fördold för världen under århundradena – en sanning som trots det uttryckts tydligt av exempelvis Leonardo da Vincis Nattvarden, om bara någon före Langdon hade haft ögon att se med. Föregångaren Änglar och demoner utspelar sig i Vatikanstaten och här handlar det om att avslöja det hemliga, antikristna sällskapet Illuminati som infiltrerat många globala institutioner, såväl religiösa som ekonomiska och politiska.

Den förlorade symbolen handlar om frimurarorden och utspelar sig i Washington där nästan varje känd byggnad visar sig vara en kod för andliga insikter. Här firar Browns fantasi nya triumfer genom att inte bara ta in kristendomens symboler och föreställningar i intrigen, utan snart sagt varje religion eller mytologi. Allt berättat i en svindlande fart som interfolieras av Langdons insikter och föreläsningar. Det verkar kanske orättvist att kalla det religiös kitsch eftersom Brown obestridligen besitter en viss kunskap om det han berättar om. Men Brown fogar in sitt historiska material i ett slags framstegshistoria där inga egentliga konflikter finns, annat de som är skapade av fanatiska människors missförstånd och illvilja. Det finns inget annat än en allmän välvilja och Robert Langdon är vår förnumstige ciceron.

Dessa två anledningar räcker för mig. Jag kan skratta åt den litterära klumpigheten och även tugga i mig den religiösa kitschen – det är ju bara underhållning! – men ändå. Något är egendomligt ofullgånget i Den förlorade symbolen även med brownska mått mätt.

Plötsligt var jag alltså själv Robert Langdon som försökte lösa gåtan med Den förlorade symbolen – alltså inte intrigens gåta utan fenomenets. Och mitt svar blir ungefär så här: Dan Browns böcker bygger på en spänning mellan yta och djup där en hemlighet skall avslöjas och komma upp i dagens ljus, med avsevärda konsekvenser för världen. Det är också denna spänning som bygger upp intrigen, som utgör motorn som driver både handlingen och min läshunger framåt.

Men trots att Brown i bok efter bok ägnar sig åt att avslöja något av den mystik som fortfarande lägrar världen, finns det överhuvudtaget inget djup i hans personer. Den enda spänning som finns hos Robert Langdon – som alltså ägnat hela sitt vuxna liv åt att försöka förstå religiösa symboler – är mellan vad han vet och vad han ännu inte vet.

Langdon är en träbock som kliver upp halvfem på morgonen för att simma och som inte har några kända laster. De goda personerna i Den förlorade symbolen är goda och vackra, utan alla inre tvivel och motsägelser, medan de onda är vanställda och förvirrade offer för omständigheterna. Den slutgiltiga sanningen om människan som Dan Brown avslöjar i bok efter bok är att ljuset är tänt men ingen är hemma. Langdon är en mugglare som tror att han är en trollkarl och som inte inser skillnaden. Så kan det gå, som Kurt Vonnegut lakoniskt brukade konstatera.