En slipsknut av typen Duke of Windsor är helt symmetrisk men riskerar å andra sidan att ligga som en stor klumpig kanelbulle under hakan. Slipsen kan se tillgjord ut och den sanna elegansen bör utstråla självklarhet, så jag misstänker att en riktig gentleman snarare knyter en så kallad halv Windsor eller till och med bara en simpel och asymmetrisk Four in hand.

Detta med slipsknutar skulle långt senare visa sig vara viktigt för min recension av Klas Östergrens nya roman Den sista cigarretten. Jag återkommer till saken.

Så där skriver jag för att efter förmåga imitera ett typiskt stildrag hos Östergren, ett berättarknep som han behärskar till fulländning. Det handlar om att den som för ordet säger att han ska återkomma till det ena eller and­ra och antyder att något som just beskrivits hänger ihop med något som händer tjugofem år senare. På så sätt, och med upprepade hopp i tiden och berättelser i berättelsen, så skapar man hos läsaren en förstärkt känsla av sammanhang i en historia och en omedelbar upplevelse av trivsel. Hur var det nu Horace Engdahl skrev om Gentlemen 1980? ”Här bjuds den skamliga ingre­diens som en gång gjorde den stora litteraturen läst: underhållning.”

Det börjar med ett besök på Metropolitanoperan i New York som visar sig vara en digitalt överförd direktsändning på en lokal biograf. Som symbol för vårt eget slutande 00-tal är det förstås perfekt. Men senare i romanen kretsar mycket kring ett ”blandband”, det vill säga en företeelse som man måste förklara vad den är för barn och barnbarn. Östergrens vindlande språkäventyr är den här gången en tidsresa som beskriver Sveriges väg från vänsterpolitiskt 70-tal till globaliserat 00-tal. Romanen är också en reflektion över konstens ansvar och möjligheter och ett slags bokslut över 80-talets finansiella hysteri och över det egna författarskapet. Men med reservation för att ett ”bokslut” hos Östergren alltid är början på en ny, överraskande berättelse.

Själv har jag trott att det var 90-talet som var marknadscynismens genombrott och att 80-talet mer var ett decennium då man läste franska filosofer och lyssnade på syntpop. Men Östergren har väl rätt, förmodar jag. I boken är 80-talet tiden då man drar på sig finansslipsarna och då målningen Den döende dandyn säljs för ett absurt antal miljoner kronor. Efter en introduktion som skildrar berättarens stillsamma liv på landet drar ett kraftfullt romanmaskineri av pikareskmodell i gång. Det vill säga: en ganska neutralt beskriven hjälte får sitt liv förändrat av människor och händelser som bara råkar komma i hans väg. Och allting verkar märkligt nog hänga ihop.

Jagberättaren är en författare som genom ett upphittat blandband med fantastisk musik kommer i kontakt med en snofsigt klädd figur som har ett skumt konstprojekt på gång. I planerna ingår att måla över Den döende dandyn till en ”ärggrön monokrom”. För så lågt ska konsten ha fallit: allt är redan gjort, allt är citat och ironi och det enda som återstår att göra är att förstöra. Men någon annan lägger vantarna på Dardels berömda målning och konstspekulanten får hitta på något annat. Det han då gör är den förbrytelse i namn av konsten som är romanens hemliga centrum.

När Östergren skildrar samhällsutvecklingen i väldigt allmänna negativa drag kan man väl säga att han placerar sig själv i en ganska bekväm utanförposition. Men nu är det förstås ingen debattbok han skriver utan en berättelse om hur invecklat allting är och om hur oförmodat man själv kan bli invecklad i något avskyvärt.

Den dubiöse konstnären, vars verk visar sig vara luft, säger sig vara inspirerad av berättaren, även i sin utstuderade klädstil. Här kan man påminna sig Duke of Windsor-knutarna i kultboken Gentlemen och hur Östergren själv på den tiden gjorde misstaget att låta sig fotograferas med slips, vilket då tolkades som en politisk gest som han knappast hade avsett. Nu säger den fiktive bekännaren: ”Jag hade framträtt offentligt iförd slips och kostym (...) Signalen var emottagen och avkodad och uttolkad innan jag fått upp knuten hemma på kammaren.” Tänk så lätt det är att bli insyltad.

En mästerlig berättare sörjer i denna roman över hur berättandets konst betraktas som förlegad. Varför misstror man konstens grepp? I ett lika allvarligt som lekfullt resonemang hänvisas till Laurence Sterne som skojade med romanformen långt innan all ”postmodern” uppgivenhet och ironi. Vår fiffige författare anger förstås boktiteln i dess helhet: The life and opinions of Tristram Shandy, Gentleman. Redan den där gamla texten var ”ett sabotage mot hela genren” så varför i dag prata om berättandets föregivet förlorade oskuld?

Det oroar mig att Östergrens moraliska och estetiska teman passar så väl in på sådant som just för ögonblicket hävdas av konst­debattörer och manifestförfattare. Det som Östergren ger uttryck för måste ju vara saker han tänkt på i många år och utifrån helt personliga utgångspunkter.

Låt oss därför när vi läser lägga tonvikten vid Klas Östergrens fantasi. För samma förmåga på det området har faktiskt inte alla. Endast fantasin kan omvandla varje slut till en ny begynnelse. Och endast fantasin kan få en annars bara fånig slipsknut att framstå som intressant när den i en berättelse ges namnet Duke of Windsor.