Till skillnad från Tove Janssons Det osynliga barnet börjar berättelsen Snäll när flickan fortfarande syns. Det norska paret Gro Dahles och Svein Nyhus prisbelönta bilderbok inleds med ett uppslag där vi ser det texten förmedlar, nämligen att Lussi är duktig, stilla och tyst. Tapeten är ett räknehäftes precisa rutmönster, en bur utan fågel hänger sorgset i fönstret. Den enda fågel i denna värld är den mekaniska och väldresserade invånaren i gökuret. Läxläsande Lussi, inpressad i rosa klänning och förkvävande krage, har sin kompositionella motsvarighet i en svart, svampaktig massa som med Nyhus symboliska bildspråk materialiserar flickans icke önskvärda känslor.
Allt handlar om att Lussi skall smälta in och till slut gör hon det så till den grad att hon försvinner in i väggen. Hon försöker ropa, men kan inte eftersom hon reducerats till en påklistrad glad min. Poeten Gro Dahle beskriver flickans ursinniga förlamning: Så tyst så tyst som tänder och knivar och blank metall. Tyst som häftstift och nålar och sylvassa naglar. Tyst som skruvar och spikar. Tyst som stick.
I Tove Janssons novell framkallas osynliga Ninni gradvis genom lika delar praktisk omsorg och kärlek. I Snäll är det mer oklart hur huvudpersonen får mod att ta plats och uttrycka tidigare undanträngda känslor. Framför allt är det svårt att begripa vad det är som förvandlar omgivningen (föräldrarna, skolan, ja hela samhället) från känslokall och förtryckande till tillåtande och konstruktiv.
Berättelsens skavanker till trots är Snäll en bok man kan gotta sig åt. Språket har en suggestiv rytm som pockar på högläsning och Nyhus rika bildvärld glömmer man inte i första taget.

BOK
Gro Dahle (text)
Svein Nyhus (bild)
Snäll
Översättning: Lotta Eklund Daidalos