Titeln på Claes Hylingers senaste bok slår huvudet på spiken, Utan ärende. I en tid då det närmast är en medborgerlig skyldighet att ständigt ha ett ärende ägnar sig Hylinger åt sin egen milda form av samhällsomstörtande verksamhet. Vandraren Claes, utrustad med pennstump och anteckningsblock, för sin trogna läsekrets genom välkända scenerier: ett novemberdisigt Göteborg, patafysiska sammankomster i Paris, orientaliska resor och drömfragment.

De korta kapitlen försätter mig i ett tillstånd av tryggt välbefinnande. Men det är inte hela sanningen. Genom de till synes riktningslösa expeditionerna i periferin tvingar bokens sympatiska antihjälte mig att undersöka min egen position i den yttre och inre geografin. De ignorerade överenskommelserna om Centrum och Mening skapar ett laddat tomrum som med en förtroendefull nick lämnas över till läsaren att handskas med.

Fast så pretentiöst skulle författaren själv aldrig uttrycka saken. Han kan visserligen berätta hur han en midsommardag sitter i Botaniska trädgården i sällskap med en bok om Goethes syn på vetenskapen. Men han överger inte rabatterna med rosor och stäppsalvia för någon teoretisk djupdykning i fenomenens sinnliga och icke-sinnliga beståndsdelar och en förbipasserandes plötsliga nysning blir en minst lika viktig del av det avspända kunskapsinhämtandet.

Känslostormar får man leta efter på annat håll, här är det lugnet som härskar. Upprörd blir Hylinger bara när han läser en succéförfattare som försöker roa. ”Varför trodde karln att jag behövde underhållas? Det var en ren förolämpning.”

Under läsningen av Utan ärende tätar min hyresvärd ett hål i fasaden och vräker på så vis en ansenlig mängd getingar som kompenserar sig genom att regelbundet värma sig i mitt vardagsrum. Inspirerad av min läromästare försöker jag ta det med upphöjt lugn, fast i hemlighet hoppas jag på en hastig köldknäpp.