För snart tjugo år sedan stod vi på tå inför teveapparaterna och följde de dramatiska nyheterna om den stora islossningen. Järnridån föll och de forna öststaterna lossgjorde sig ur det sovjetiska polarblocket – skulle det ske utan blodsutgjutelse? Vi höll andan och såg bilderna vid jul från Rumänien – Bukarest, Timisoara och andra städer.

Den ödesdigra stunden kom när diktatorn Nicolai Ceauşescu skulle hålla ett tal från balkongen till sitt döda slott i Bukarest. Till sin förvåning insåg han att folket inte applåderade honom som vanligt utan ropade protester. Kungen lämnade balkongen. Det ögonblicket verkade kristallisera en iskall diktaturs slutliga fall. En varm frihetskänsla spred sig över världen som en tryckvåg.

Det var 1989 och vi hade både sakligt förstått och inte alls förstått vad det innebar att leva i en totalitär stat som Rumänien - den förhärdade cynismen och det systematiska människoföraktet trängde in i det civila samhällets alla porer och förgiftade det med tystnad eller medlöperi. I detta system spelar en individ en försumbar roll. Alla är ersättbara. Det är demokratins invertering – jämlikheten är spegelvänd till likgiltigheten. Makten är tom, men den är allt.

Två år tidigare hade författaren Herta Müller lämnat landet vars överhet fann henne överflödig i den stat där det fanns ganska gott om mer väluppfostrade författare. Staten trakasserade henne. Vad betyder en författare? Det kan verka som en liten sak, men vi skall inte glömma den höga statusmässiga roll som kulturen ändå har i ett land som Rumänien.

Detta var paradoxen i de forna östereuropeiska länderna – den höga värderingen av det skrivna ordet motsvarades av den omedelbara kontrollen av det skrivna ordets millimetrar. Det fria ordet var en politisk avvikelse i sig. Vi som lever i en kultur där man kan säga precis vad som helst, kan nog inte förstå villkoren i ett land där varje utsaga var minerad.

Herta Müllers millimeterkänsliga författarskap vittnar om denna historiska slutfas på individnivå, hennes berättelser kondenserar denna erfarenhet i en andra generation av vittneslitteratur. Den äldre har vittnat om hitlerismen och stalinismen under tidigare decennier. Herta Müller skildrar förföljelsens och förljugenhetens sista stadier.

Till saken hör här förstås inte bara Rumäniens historia utan också dess etniska sammansättning. I landet finns sedan gammalt en tyskspråkig enklav och den tillhörde Herta Müller. Hon kommer från en obetydlig flugskitsby i det schwabiska banatet i sydvästra Rumänien, men lämnade hembyn för att läsa språk och litteratur i Timisoara på sjuttiotalet. När hon arbetar som översättare för ett industriföretag 1976 vägrar hon att samarbeta som angivare för landets allseende säkerhetstjänst, Securitate. Därmed blev hon satt på index vilket resulterade i censur när hon debuterade några år senare. Ordet "resväska" plockades bort ur debutboken för det gav oroväckande associationer.

Sedan tre hundra år finns en sådan tyskspråkig minoritet i Rumänien. När Herta Müller lämnar Rumänien 1987 - alltså två år före regimens fall – är det i en exil med dubbla tecken. Färden går från en tyskspråkighet till en annan vilket innebär ett dubbelt främlingskap. Hon var inte hemma i Rumänien – "en i rumänernas hemland född gäst" – och var i Tyskland en person som man ursäktar för att hon inte talar just en viss idiomatisk tyska.

Här fanns också en tidsfaktor, en historisk upplevelse, av dilemmat. I Rumänien var nuet bestämt av det förflutna som trängts bort, i Tyskland var det förflutna aktuellt som ett ständigt återkommet nu - men i ett noga definierat geografiskt rum. Och för en tyskspråkig person i avlägsna Rumänien innebär detta förflutna också tiden av kollaboration och deportation under fyrtiotalet (Rumänien var en axelmakt ända fram till 23 augusti 1944). Herta Müllers fader var enrollerad SS-soldat, modern blev deporterad i fem år i öst. Kring detta skam, tystnad och mänsklig ödeläggelse. Det finns förvisso "hem" hos Herta Müller, men inget förtroligt "Heimat". Det är kanske den svåra insikten i Herta Müllers diktning – det konstitutiva främlingskapet.

Men i detta dubbla främlingskap finns en vändning som frigör det konstnärliga språket, som befriar det från både falsk hemkänsla och tajmad modernitet – det ger hennes prosaverk en distanserad blick som är konstnärligt mycket verkningsfull. Det är en upplevelse som åtskilliga författare kan intyga som exilens oväntade skrivzon.

Det är genom detta dubbla främlingskap som Herta Müller skapat ett mycket respektingivande och konsekvent författarskap där hon frigör sitt språk till både associationsrikedom och konstfull pregnans. Glasklar i stilen och ömtålig i blicken skriver hon biografiskt funtade prosaberättelser, men även poesi och essäer.

Språket blir förstås en huvudsak och man märker hur hon förfogar över en speciell sensibilitet för tingens vardagliga mått och om omvänt tingens vikt i språket. Så blir ofta kalibrerade detaljer och föremål betydelsebärande - dahlian i rabatten, kvittensblockets notationer, det klippta håret, potatisskalandets konst. Så här skriver Herta Müller i essäboken Kungen bugar sig och dödar från 2005:

"Det skrivna gör meningar av det upplevda, det gör aldrig ett samtal. Fakta skulle aldrig, när det skedde, ha stått ut med orden, med vilka man senare beskrev det skedda. För mig är skrivandet alltid en balansgång mellan avslöjandet och hemlighållandet. Men även däremellan ändrar det sig, i avslöjandet glider det verkliga in i det påhittade, och i det påhittade skimrar det verkliga igenom, just för att det inte är formulerat. Hälften av det som meningen åstadkommer när den blir läst, är inte formulerat. Denna icke formulerade hälft gör kaoset i huvudet möjligt, det öppnar för den poetiska chock, som man betecknar som tänkande utan ord. Eller kallar man det: känsla."

Med den essäboken kan läsaren bege sig in i detta modiga författarskap som påbörjade sin utgivning med Niederungen 1982 – korta berättelser som fick sin ocensurerade form i Tyskland två år senare och som kom på svenska som Flackland redan 1985.

Därefter följer ett tjugotal titlar fram till den i år utgivna Atemschaukel (ungefär Andningsgunga). Herta Müller är väl översatt till svenska, sju titlar av Karin Löfdahls hand – däribland Människan är en stor fasan (1987), Resande på ett ben (1991) och Redan då var räven jägare (1994). Det är berättelser med ett biografiskt rotfäste, som berättelsen om den grupp studenter som hotas av säkerhetstjänsten i Hjärtdjur (2005) eller de fullständigt kväljande förhörssituationerna klockan tio varje dag hos major Albu i I dag hade jag helst inte velat träffa mig själv (2007). Det är som om Herta Müllers prosa pressade samman en hel generations erfarenheter. Det litterära språket blir en definition av denna upplevelse av total osäkerhet.

Herta Müllers författarskap skapar på så vis en tredimensionell projektion av det rumänska samhället under Ceauşescuregimens diktatur. Det är ett samhälle där fruktan bestrålar alla undersåtar och deformerar dem till lydiga redskap. I olika klimatzoner och temperaturskikt är detta samhälle genomträngt av repressionens köldgrader.

Men när man läser Herta Müllers berättelser är det egentligen inte bara en skildring av kommunismen som system, utan lika mycket ett mänskligt territorium som kryper tillbaka till den lilla inskränkta byns fördomar. Det är som i Kafkas berömda roman - det finns en ogästvänlig by och sedan ett onåbart slott. Och som Herta Müller skriver: "Vad man bär med sig bort från en trakt, bär man in i sitt ansikte." Det handlar alltså om den mänskliga naturen, hur den låter sig impregneras av opportunism. Sedan följer lager av historieförfalskning och förtiganden. Bondbyn växer till en stat.

I denna upplevelse av hierarkier spelar just ordet kung en mytisk roll för Herta Müller. Kungen finns i den schwabiska bondbyn och 1989 i Rumänien lämnade en bondekung vid namn Nicolae Ceausescu slottets balustrad och han skulle inte återvända. Likväl finns det alltid en kung och Herta Müller skriver: "När inga ord mer duger i huvudets kaos, säger jag än i dag: Jaha, nu kommer kungen."

I sin senaste bok Atemschaukel realiserar Herta Müller ett projekt som var tänkt att genomföras tillsammans med den rumänske författaren Oskar Pastior, men när han avled 2006 fick Herta Müller själv fullfölja det. Det handlar om deportationernas tid strax efter kriget. De förrädiska tyskrumänerna bestraffades med att återuppbygga det förödda Sovjet, men dessa deportationer - som Pastior liksom Herta Müllers mor överlevde – blev förtigna i det staliniserade Rumänien. Oskar Pastior uppstår nu som romangestalten Leopold Auberg, deporterad sjutton år gammal till hunger och stenbrott.

Vi kan nu förvänta oss en svensk översättning av den boken. Med Nobelpriset till Herta Müller prisas ett mycket betydande författarskap som vittnar om och återgestaltar själva det förnimbara blodnätet i det östeuropeiska förtrycket. Det har skett tidigare – exempelvis hos ungraren Imre Kertesz - men här sker det alltså från en andra generation. Litteraturen är i sig en frigörelse från de erfarenheter den förmedlar, visar Herta Müller vars stora läsekrets nu blir ännu större. Det är mycket välförtjänt.