Ann-Charlotte Alverfors nya roman Igelkottsklubben är ingenting man slöläser, man får skärpa till sig för att hänga med. Gång på gång under läsningen bläddrar jag tillbaka för att försäkra mig om att jag inte har missförstått relationerna: Vem var nu detta? Men var det inte hon som…? Så blir det oundvikligen när en så bred historia med så många trådar möter ett språk som är så in till benet avskalat som Alverfors. Det kräver att jag fäster vikt vid varje ord.

Romanens huvudperson är Dolores, en vital och skarpsinnig kvinna på dryga 80 som tillsammans med likasinnade väninnor har bildat en klubb för de som tvingats till stickighet; igelkottsklubben. Det förflutna är ständigt närvarande, lika påtagligt som nuet, och i samma veva som Dolores fyller 85 kryper hennes historia tätt inpå, först inifrån, i form av drömmar och minnen, bland annat från ett Göteborg under Volvo PV:s glansdagar. Sedan utifrån, genom oväntade möten som tvingar Dolores till brutal konfrontation med en smärtsam livslång hemlighet.

Det är en skickligt byggd historia där sanningen, som från början verkar uppenbar, kompliceras och ändrar skepnad efterhand. Som så många andra av Ann-Charlotte Alverfors berättelser sedan 70-talets genombrott med Sparvöga handlar den om överlevnad, om bortkomlingen som bär sina livssår utan att helt definieras av dem. Ett avgörande beslut är när Dolores tidigt i livet bestämmer sig för att vända skammen ryggen. ”Skammen tog många kvinnor. Hennes skulle den inte ta.”

Det vackert karga, exakta språket är en styrka som i ögonblick slår tillbaka. Ibland gör det berättandet så effektivt att det inte riktigt räcker för att jag ska se hela människor. Flera av Dolores bekanta, inte minst den nu döda Gewalin, hade jag velat stanna hos längre.