Med Kristian Lundbergs Yarden är vi tillbaks till det elementära, back to basics, som då rockmusikanten återvänder till utgångspunkten, för att därifrån ta ett steg förbi sin eländiga samtid, och in i ett slags framtid. Här sammanfaller estetik och politik i rå form, eftersom Lundberg också rent konkret är tillbaks i grovarbetet. Bokkontrakt gick åt helvete, frilansuppdragen torkade ut, så för att mota kronofogden och betala hyran och få mat på bordet började han jobba som timanställd på olika ställen, mest i Malmö hamn. Där är arbetsvillkoren som sämst.

Där finns de som överlever, eller försökt överleva under existens­minimum. Där någonstans i skuggorna finns de papperslösa. ”Skillnaden mellan det som pågår på ytan – kultursidor, debattartiklar, motioner, insändare – och det som sker i underjorden är gigantisk. Det är en klyfta som i det närmaste är ogripbar. Jag lever i valfiskens buk.” Därnere är den offentliga lögnen inte ens ett dåligt skämt; den är ingenting.

Från sin nollpunkt – aldrig filosofiskt abstrakt, utan konkret som kyla, blåst och regn, och en uttröttad värkande kropp – återupprättar Kristian Lundberg litteraturen, en autodidaktens nödvändiga frihetshandling. Så här rakt på har han vad jag minns aldrig skrivit tidigare, och aldrig så poetiskt, så intensivt. Han söker tända ett ljus för godheten. Han återfinner sitt klasshat. Formen påminner om den i hans märkliga deckare, med omtagningar, förskjutningar, filmiska montage, den råa tjatigheten som finlir och konstnärlig triumf. Det är en prosa som biter den hand som söker klappa den på huvudet.

För autodidakten är konsten nödvändig, eftersom den aldrig varit och aldrig kommer att bli självklar. Lundberg berättar om hur han en gång blev tagen av polisen, och satt i häktet med Sartres Äcklet som sällskap, säkerligen en mycket lämplig läsning, i den situationen. Exakt de skäl som borde ge Yarden Augustpriset är samtidigt de skäl som gör den omöjlig som Augustpristagare. Det är ytterligare en av denna boks konstnärliga och politiska triumfer.