Sånt man bara säger tar på ett sätt vid där von Zweigbergks förra roman slutade: många var de läsare som önskade att Anna och Mats i Ur vulkanens mun skulle ge upp och skilja sig. Här är det just vad som hänt. Susanne har lämnat sin sambo och bosatt sig ensam med nyinköpt katt i sin stuga på landet. Ständigt trött och uppgiven hasar hon runt i det kalla huset, oförmögen till och ointresserad av mänsklig kontakt. Det nya självvalda rent fysiska utanförskapet ställs mot det tidigare upplevda utanförskapet i relationen med mannen – och hans barn. Susanne föredrar det förra, åtminstone till en början.

Susannes syster Louise har blivit vräkt och lämnar sin son Jonas hos Susanne i stugan, medan hon försöker styra upp sitt liv. Att det inte heller den här gången kommer att lyckas är givet från början. Susannes uppgivenhet och Louises förorättade reaktioner är effektivt och obehagligt närgånget och välbekant skildrat. Jonas är femton år och upprepar inför sin alltmer förbannade moster med allt mindre självsäkerhet och förtröstan sin mors trosvissa uttalanden om att allt kommer att ordna sig. Själv har han redan ställt sig utanför samhället genom att vägra gå i skolan, påhejad av sin mor som lärt honom att skolan dödar barns kreativitet.

Sånt man bara säger är en bok om anpassning och uppror, offermentalitet och vuxenskap, relationer och val. Personskildringarna är effektiva och trovärdiga även när de överraskar. Att fly från det inbokade mötet med Socialtjänsten och ta med sig systersonen på en spontan resa till Kanarieöarna för att försöka leta upp den försvunna systern på plats där, känns inte direkt i linje med vad den ordentliga Susanne borde göra. Men så är ju också detta en av de stora poängerna med boken: hur vi alla sitter fast i vår egen – men kanske framförallt andras – bild av hur vi är, vad vi gör och kommer att göra. Och vad detta gör med vår möjlighet att ta ansvar för våra egna handlingar och vårt eget liv.