Jag är glad att jag inte är poet. Då hade kanske senkommenhetsmärtan övertrumfat glädjen i att plötsligt inse att den bästa, samtida diktsamlingen redan är skriven – för 40 år sedan. Inger Christensens Det är boken som lyckas vara uppgiven och upprymd, sluten och samhällskritisk, metamedveten och djupt innerlig. Allt. Det. På samma gång.

Det är smått chockerande att översättningen från danskan realiserats först nu. Å andra sidan är det pur lycka att den är här. Marie Silkeberg, själv poet, har läst Christensen hela sitt vuxna liv. Det märks. Den svenska texten rymmer både den stora kärlek och det fina lilla våld – några borttvingade rim och översättarens egen ton i vissa vändningar – som krävs för att dikten ska bli självbärande på nytt.

När diktsamlingen kom ut 1969 blev det en skräll inte bara i danskt poesiliv. ”Allt vi äger har vi stulit från varandra” – fraser som denna hamnade snabbt på plank och husväggar. Kanske svårt att tänka sig för oss många, som mest känner Christensen som den glosögda lilla tant som 1991, i en transformationsakt a là Edith Piaff, fick Fjärilsdalens sommarfugler att cirkla magnifikt mot himlen.

Fjärilsdalen, liksom diktsamlingen Alfabet från 1981, bygger på strikta kompositionsmönster. Den ena följer sonettkransens mönster, den andra Fibonaccikodens talserie.

Det var med samlingen Det som Christensen inledde denna bana som systemdiktare – från början den främsta. Med författare som Per Højholt, Per Kirkeby och Erik Thygesen i gamet, och med släktingar i amerikansk language poetry såväl som svensk konkret poesi, utgjorde systemdikningen en liten strömning i tiden. Idémässigt närstående var också den franska rörelsen OULIPO, som gärna arbetade med strängare metoder än spontant språkknådande.

Skälen att införa regler i poesiskapandet kan vara många. Ofta framhålls viljan att underlätta skaparakten, genom att göra reglerna till bollplank för orden och inspirationen att studsa mot. Systemet avlastar samtidigt diktjaget, genom att som utomstående, neutral kraft göra texten till en autonom språkmaskin.

Användningen av system kan också grundas i en vilja att förändra läsakten. Kodningen kan öppna alternativa vägar – som i en hypertext vars länkar lockar läsaren att växla mellan nivåer.

I fallet Det är säkert alla dessa bevekelsegrunder relevanta. Men Christensen har också en filosofisk botten. För henne är de matematiska koderna i sig ett eget språk. Ett språk som förmår gestalta de osynliga relationer mellan människan och resten av skapelsen som orden inte kommer åt. Och därmed: visa att allt organiskt hänger samman.

En redogörelse för systemen i Det blir ganska torr. Hör själv: För det första är texten uppdelad efter teaterföreställningens komponenter: Prologos, Scen, Handling, Text och Epilogos. För det andra är var och en av de tre centrala delarna kategoriserade efter åtta prepositionsgrupper, hämtade ur Brøndals prepositionsteori. Att prepositioner är ord som motsvarar relationer mellan ting och satser är förstås ingen slump i sammanhanget. För det tredje är vart och ett av de åtta styckena indelade i ytterligare lika många punkter, markerade med siffrorna 1-8.

I systemets hägn blir textens upprepningar, förändringar, korrespondenser och tvångsmässigheter påtagliga. Vad som framträder är ett tillstånd av kontinuerligt blivande – en skapelseberättelse där värld och språk hela tiden börjar om och om igen, fast på lite nya sätt. Det börjar med partiklarnas dans eller den artificiella rekvisitans iordningställande, eller ordet som blir kött och köttet ord, eller människorna som ställer upp sig på rad och går på sitt skift. Det börjar i dagboksstil, i terziner, i logiska resonemang, i absurdistisk moment 22-dikt, i telegramtext och känsloladdade explosioner. Det börjar och det börjar.

Mest drabbande blir det faktum att mittdelens Handling är så pessimistisk: här blir versmått och rim tvingande, och skapelsen en berättelse om tvångsvård och napalm som bränner flickans hud: ”För napalm är bara Amerikas stämpel: / Du tillhör landet som tillhör gud” .

Men tröst finns. Byggandet och blivandet i varje vrå ger styrka också åt systemkritiken: lovar förändring. Därtill det människomjuka som spricker fram i pockande passionspassager, som den om syrenernas ”vita extas”:

Det betyder alarm

Det betyder på språng

som de fuktiga läpparna på väg in i kyssen

Det betyder att kyssen

och ljudet av kyssen elektroniskt behandlat

låter som syrener

detta brusande kolsyreljud

dessa sjudande stillheter

älskande

Ja här betyder världen syrener

betyder inget annat inget annat än syrener

men det att den överhuvudtaget betyder något

gör den nästan mänsklig

Den rytmbräckande filosofiska slutknorren är typisk för Det. Här är redan ett annat modus på väg in. Ett nytt perspektiv. En ny språkstil.

I epilogens nakna och ömtåliga öppning, där den dödsmedvetenhet som hela tiden finns med når full röststyrka, manifesteras klart den tro på språket som ger liv åt samlingen, också i dess hårdaste delar.

det kunde vara ord

som trädde ut ur sig själva

som realiteter

det kunde vara ord

som rev det ordlösa med sig

på väg genom kroppen

det kunde vara ord

som likt feber förvandlade

rädslan till jubel

Sällan har det skådats ett vackrare företal för språkets konstruktiva potential i en så postmodernt dekonstruerad diktsamling. Och sällan har livets och dödens – ordens och ordlöshetens – ändar mötts på en lika starkt strålande plats som här.