Det hela är mycket enkelt. Journalisten Gellert Tamas gör vad varje journaliststudent lär sig under sitt första år på journalisthögskolan. Han ställer de enkla, raka frågorna. Hur vet du det? Har du något exempel? Har du sett det med egna ögon? Varifrån kommer dina uppgifter?

När svaren uteblir, går Tamas till de få ursprungskällor som finns och ber, mycket metodiskt, att få ta del av allt offentligt material. Sedan läser han, intervjuar, dokumenterar och börjar lägga pussel. Han gjorde det i Lasermannen (2002) där utgångspunkten var berättelsen om John Ausonius, han gör det nu i De apatiska: om makt, myter och manipulation som är en granskning av hur det gick till när staten en dag bestämde sig för att de traumatiserade, asylsökande barn som i mitten på 00-talet vårdades på olika institutioner runtom i Sverige i själva verket bluffade eller systematiskt förgiftades av sina föräldrar. Allt för att få stanna i Sverige.

Somligt av det Tamas lyfter fram har han tidigare berört i ett mycket uppmärksammat reportage i Uppdrag granskning, men åtskilligt är helt nytt. Gellert Tamas vill undersöka uppgifterna om förgiftning. Han vill gå till botten med om det verkligen finns några dokumenterade fall där föräldrar har drogat sina barn. Resultatet är en 600-sidig uppgörelse där alldeles för många i det offentliga Sverige har alldeles för mycket att skämmas för. Det är bitvis en oerhört skakande läsning.

I augusti 2003 började de första uppgifterna att sippra ut. Lite här och lite där. Barn till asylsökande familjer blev plötsligt dåliga, knappt kontaktbara. Apatiska. Men vad handlade det egentligen om? Var det inte märkligt att det bara inträffade i Sverige? Blink, blink. Och var inte barnen uppe och åt på nätterna?

Ungefär samtidigt skärptes tonen från det officiella Sverige. En ny hårdare praxis växte fram när det gällde Utlänningsnämndens och Migrationsverkets bedömningar av asylsökande. I september 2004 utnämndes Marie Hessle till regeringens samordnare med uppgift att utreda frågan om de apatiska barnen. Själv hade Hessle sin teori klar sedan länge. De apatiska barnen bluffade. Deras tillstånd var av helt instrumentell art. På Migrationsverket fick Marie Hessle snart eldunderstöd av en ny jurist – Annica Ring, som var ansvarig för verkets projekt rörande de apatiska barnen. Juristen Ring hade tidigare tvingats avsluta sin praktik i förtid på en advokatbyrå för att hon uttryckt ”åsikter som helt enkelt inte hör hemma på en advokatbyrå som företräder asylsökande”, enligt byråns chef.

På Migrationsverket skämtade Ring om att hon funnit den ”slutgiltiga lösningen ” rörande de aktuella barnen. De skulle "deporteras". Att Annica Ring firade en avvisning av en svårt sjuk pojke genom att bjuda hela avdelningen på champagne var således inget att förvånas över. Det speglade snarare en atmosfär där varje avvisning sågs som en seger oavsett om den utvisade knappt var i transportabelt skick eller ej.

Men de hårdare tagen hade givetvis inte varit möjliga utan en djup politisk förankring. En sådan fanns i form av den socialdemokratiska migrationsministern Barbro Holmberg. Tillsammans skapade Hessle, Ring och Holmberg en stenhård front som snabbt förflyttade den svenska asylpolitiken, både i teorin och i praktiken. Allt dolt under en försåtlig retorik där budskapet var att det egentligen bara handlade om barnens bästa.

Motkrafter fanns. Till exempel kyrkornas påskupprop som 2005 samlade en bra bit över 150 000 namnunderskrifter och som var en skarp protest mot den svenska asylpolitiken. När protestlistorna överlämnades till migrationsministern blev det något otippade svaret: ”Jag ser detta som ett väldigt stöd för det arbete som vi bedriver nu”.

Med stor systematik plockar Gellert Tamas sönder alla argument som funnits för de teorier Marie Hessle och Barbro Holmberg spred och som fortfarande lever kvar på många håll. Ett av många generande exempel i Tamas genomgång rör chefsöverläkaren Tomas Eriksson, som i SVT:s Debatt konstaterade att han botat flera barn genom att ta bort ”stora flaskor” med okänt innehåll från barnen. På den raka frågan hur många barn det handlar om visar det sig att överläkarens resonemang bara handlat om ”teoretiska överväganden”.

En gång hade Eriksson träffat ett apatiskt barn, en nioåring som senare avvisades. Annars ingenting. Och så håller det på. All argumentation smulas sönder och man hade kunnat skratta åt all hobbypsykologi som gavs spridning, alla knäppgökar som gavs tolkningsföreträde av välvilliga medier, om inte omständigheterna varit så fruktansvärda. Om inte resultatet hade varit ett antal krossade, svårt sjuka barn som dumpats på olika flygplatser runtom i Europa.

Vad det handlar om är en skickligt iscensatt ryktesspridning byggd på undermålig faktagrund och politikers och tjänstemäns personliga antipatier. Det är givet att ett helt annat mått av ansvarsutkrävande borde bli aktuellt för åtskilliga av de inblandade. Till exempel Barbro Holmberg, i dag landshövding i Gävleborg.

Gellert Tamas har skrivit en bok som borde vara obligatorisk läsning för politiker, tjänstemän, journalister eller ja, för alla som på något sätt är intresserade av tillståndet i nationen. Inte minst ett valår då ett framrusande nationalistiskt parti kommer att få fler än en etablerad politiker att vilja använda invandringspolitiken som språngbräda. Just nu försöker till exempel den moderate migrationsministern Tobias Billström driva igenom ett förslag som innebär att de flyktingar som kommer till Sverige måste ha jobb och bostad innan deras barn kan få komma hit. Det är svårt att tänka sig ett mer effektivt sätt att skilja familjer, inte sällan med stora trauman i bagaget, åt.

Slutligen. Gellert Tamas kommer att skällas för aktivism, för att vara alltför skarp i sitt tesdrivande. För att ha lämnat den objektiva fåran. Svaret är enkelt. Med De apatiska har bevisbördan förflyttats 180 grader. För dem som fortfarande är trogna den forna regeringens konspirationsteorier återstår allt att bevisa.