Det är en uppsats som gör att åttondeklassaren Elin, i Renzo Aneröds nya roman Fiender, får sluta på Waldorfskolan. ”Hur jag blev en stolt patriot” lyder titeln på den text vars högerextremistiska innehåll, när romanen börjar, har skickat Elin raka vägen från Majorna – ”er låtsasvärld” enligt Elin – till pappa på Hisingen. Snart slåss hon med Afa-aktivister och invandrarkillar på Hisingsskolan, och träffar den rädde Daniel som hon blir förälskad i.

Historien rör sig i samma mentala och geografiska trakt som Aneröds två tidigare böcker alltså i underklasslandet, i en förort märkt av våld, kriminalitet och krackelerande välfärd. Förutom Daniel och Elin följer vi några personer som alla tycks längta efter samma saker och drivas av samma sorts hat som de försöker fästa vid någon, något: en gängtillhöriget, ett missbruk eller i extremistisk politik.

Som bäst är Aneröd när han tar den svåra vägen och låter ytterligheterna samverka i samma person. Skulden och oskulden, aggressionen och kärleken, fascismen och toleransen – i några andlösa ögonblick är det ohyggligt uppenbart hur allt detta samexisterar i ett sinne. Den naive rektorn tycks ha ordet idiot skriven med rödpenna i pannan, honom kan jag enkelt avfärda. Men de flesta av gestalterna måste jag ta till mig, lyssna på, också extremisterna. I tidigare romaner har jag har haft problem med Aneröds undervisande ambition, den där viljan att Tala Om Hur Det Är, som kan vara nog så god, men riskerar att göra romanen till pamflett och gestalterna till buktalardockor utan egna röster. I Fiender har mycket av detta slipats ned. Här finns en mycket större tillit till berättelsen.

Fotnot: Renzo Aneröd framträder på Bokmässan söndag (13.10).