Johannes Anyuru har lyckats med det omöjliga, att bli älskad både som estradpoet och bokpoet. På scen har han bistått slampoesins och rapens gängse förortsvrede med gammalgrekiska djuplager och metaforer som svingar tanken högt över höghustaken, dit drömmarna bor. I bokvärlden har han gett den sorts magi man finner hos Lorca, Ginsberg eller Öijer nya gatstenar under fot och i hand.

Romantiker och retrogardister har velat göra Anyuru till sin lierade metaforkramare, men han förblir sin egen. Fortsätter gränsa lika nära till postmoderna bilddiktare som Viktor Johansson eller Johannes Heldén som till Stagnelius eller Thorild.

Hans tredje bok, Städerna inuti Hall, är ett mastodontverk på 358 sidor. I anspråk och idé har texten större likheter med debuten Det är bara gudarna som är nya från 2003, än med den stillsammare andraboken Omega från 2005. Också här finns ett nu som bär sin barndom hårt knuten i fickan och ett korresponderande versepos, denna gång Vergilius Aeneiden.

Men något har hänt. Det kan inte bara vara jag som blivit gammal och soft? Nog har den ömsinta vardagen förlorat mark. Kärleken. Den fruktbara vreden till skillnad från den destruktiva.

Visst: någon arbetar på Electrolux och vägrar ta ut lön, eftersom leveransen går till Sydafrika under apartheid. Någon åker till Köpenhamn med sin mamma eller borstar tänderna i höghusfönstret. Någon drömmer och finstämda bilder tickar in: ”det finns en strand inuti gatstenarna”; ”Själen måste tåla miljarder atmosfärers tryck”.

Men mjukdelarna tar stryk när epiken krossas och likt en mardröm (eller alltför lång dikt) börjar om och om igen. Det politiska stinget förvandlas till ett hemlöst världssamvete i en ekokammare. Lättsagda fraser fladdrar runt: ”Varje år bränns miljoner ton kläder, spannmål”.

I den här texten har det dystopiska, orakliska och kemiska tagit över från det hemnära, partikulära. Kvar blir en Mad Max-Matrix-World of Warcraft-typ-av-värld, med dammstormar och en natt som sväljer allt. ”Föremålen och krigen har en annan densitet och hastighet” står det. Är det därför bilderna stockar sig – för att efterlikna krigets krupp?

Jag kunde ibland le lite åt det omfamnande vi:et i Anyurus dikter. Nu saknar jag det. I denna text kretsar allt kring en ”han” som är ensam i universum. Förvisso är ”han” också megaloman; ”han är …” i gammal god beatpoetisk anda en trasig skateboard, en skitig gångtunnel, ett linjebussäte, havet, med mera. Oftast är ”han” kriminell och åker polisbil, med glittrande blåljus i regnet.

Ibland arkaiseras det skönt elastiska språket och ”han” är den trojanske hjälten Aeneas. Floden Acheron som de döda måste korsa blir en bultande betongtunnel. En av de döda – eller är det Charon själv eller kanske en vanlig gammal knarkare – genomgår en grotesk transformation, i en passage skickligt sprejad med allitterationer och assonanser:

Han får blåsor

i ansiktet, flåsar, huden

spricker, han kräks upp

en violett, strålande

sjöstjärna, får

spenar

Egenmätighet vid förhandling

med främmande makt

Han fäller ut

en taggig krage

i olika skrikiga

färger som

en geckoödla

Han snubblar, rullar

bort längs gata, en tom

papperssäck

Magen vill

inte ha gift

Dikten pumpar på som en lång hallucinatorisk trip som hålls ihop av sin rytm och av återkommande retoriska figurer (”han är …”) och motiv. Det är många lås: stringlås, chubblås, blocklås, hänglås, klinklås, kodlås. Vid sidan av den existentiella symboliken associerar de till en konkret inlåsthet. Hall i boktiteln är anstalten som Tony Olsson rymde från och dit Jackie Arklöv flyttades förra året. Deras svastikavassa namn nämns inte i texten, men de är med.

Och frågan är om inte Anyuru hamnar i ett liknande moraliskt dilemma som Lars Norén gjorde med fångpjäsen Sju tre. Risken för heroisering av den muskulösa destruktiviteten finns där så fort den avbildas – oavsett hur svart. Själv drabbas jag av ett lätt illamående när kravallerna i Köpenhamn och Paris hamnar i nivå med de råaste krigsförbrytelserna i historia och mytologi.

Visst kan allt detta ingå i samma onda malström, men har vi inte ändå som intellektuella ett ansvar att göra skillnad mellan motiven? Jag vill helst inte, men det går att utläsa en våldsapologi ur Anyurus text, som säger att där allt är så ruttet från början – och overklighetskänslorna lika snärjande som dikttextens kemiska nylontrådar – kan inget personligt ansvar egentligen utkrävas för brott som begås: ”Rättegången föregår mordet”. Det är en defaitistisk hållning lika livsfientlig som att vilja låsa in och slänga nyckeln.

Typiskt. Den här recensionen bekräftar visst att en författare som nästan kramats ihjäl måste tas ner i gruset. Jag vill poängtera att Anyuru är och förblir en hyperbegåvad poet. Det är den heroisk-extatiska tendensen jag skyggar för – den vill jag ogärna göra till min.