Han var stor för sin ålder. Vid 13 var han lika stor som han är nu, berättar han. Och han är inte särskilt kortväxt.

- Killarna på gatan gav sig gärna på den store. Men den store killen var bara 13 och de andra var 22, 23, säger Guillermo Arriaga och ser sorgsen ut.

Han lärde sig att slå tillbaka, men hans näsa krossades av alla slagsmål, den var bruten på nio ställen och det blev många operationer. Nu ser hans näsa helt normal ut men luktsinnet är borta.

Till saken hör att Arriaga har ADD, en variant av ADHD. Det gjorde honom impulsiv och våghalsig, han insåg inte farorna. Han sprang efter killarna som snodde hans kusins cykel utan att tveka. Allt våld i ungdomen har gjort honom till en mycket fridsam man, säger han

- Våld är väldigt korkat, det får konsekvenser och är meningslöst, det är något jag vill peka på i mina berättelser. Jag vill få människor att känna hur vidrigt våldet är. När man inte har egna erfarenheter skildrar man våldet på avstånd, det är skillnad när man upplevt det själv.

Hans diagnos gör att han har svårt att koncentrera sig.

- Disciplin är det enda sättet att hantera det på. När jag skriver bestämmer jag att jag inte får resa mig upp förrän jag skrivit klart minst ett stycke. Sen kan jag gå runt och göra andra saker ett tag. Jag ringer en massa samtal, lägger mycket patiens, duschar två tre gånger, går ut med hunden. En period gick jag upp i vikt för jag gick till kylskåpet hela tiden.

Arriaga som gästar Bokmässan är mest känd för att ha skrivit filmmanus till filmer som Babel och 21 gram, han ser manusskrivandet som en annan form litterär verksamhet, lika viktigt som skönlitteratur och är lika noga med språket.

En doft av död (Un dulce olor a muerte) skrev han redan 1994. Han jobbade länge med den, skrev om den tio gånger från början till slut under tre och ett halvt år. Boken handlar om en mexikansk by där en ung kvinna hittas mördad, detta leder till att byborna trasslar in sig i en härva av lögner de inte lyckas ta sig ur. Männen smider planer och fattar beslut på grumliga grunder, medan de få kvinnorna förhåller sig passiva, ja, en är ju rentav död. Men att det skulle vara något machosamhälle han skildrar håller inte Guillermo Arriaga med om. Han skrattar.

- Varför tror alltid svenska journalister att det är så? Hade det varit annorlunda om jag varit en tysk författare?

- Nej, det är männen i historien som är passiva, som inte gör något för att förhindra katastrofen, det är en farlig passivitet. Den som är mest aktiv i historien är den döda kvinnan, det är hon som driver historien framåt.

Byn är inspirerad av en verklig liten by, en plats där Guillermo Arriaga varit mycket. Invånarna har fått låna sina namn till karaktärerna i boken. Byn är fattig, många är analfabeter. Han trodde att byborna skulle lägga undan boken när han gav den till dem, men när han återvände efter ett år visade det sig att hans guddotter som fått gå i skola läste högt för de andra varje eftermiddag. Hon läste den om och om igen.

- Det var en av mina bästa upplevelser som författare, boken var meningsfull för byn. Och de hade så roligt åt att deras namn fanns med i berättelsen. Det var fest.

I år debuterade Arriaga som filmregissör med filmen Burning plain, en film som även visats på svenska biografer men som försvann från repertoaren lika fort som den dök upp. Att vara regissör är något som han drömt om sedan han var liten.

- Det är inte många författare som också regisserar film. Jag kan bara komma på Marguerite Duras, säger han stolt.

Men härnäst är det skrivande som väntar.

- Jag har en massa historier om staden där jag växte upp. Mexico City är en stad full av motsägelser och där levnadsförhållandena är råa. Men jag drömmer förstås, liksom alla andra, om att berätta en historia om grannen som är universell.

Han ser fram emot att stanna hemma lite mer. Det senaste året har han sovit i sin egen säng ungefär 20 procent av tiden och han saknar sin kudde. Samtidigt tycker han om turnerandet och hans fru följer med honom på resorna.

- Jag jobbar och hon roar sig säger han.

Guillermo Arriaga är väl rustad för ruskväder i Göteborg, i regnjacka och grova skor, han har hört att det regnar mycket här. Han har varit här förut men det var länge sen, 29 år sedan faktiskt. Då reste han runt i Sverige och Norge med sin familj, hans mamma var speciellt nyfiken på Sverige och familjen kuskade runt här i en månad med buss till alla möjliga platser i södra Sverige.

- Jag var så imponerad. Ingen var fattig, även minsta bondegård hade elektricitet.