Det är hon själv som föreslår att vi ska ses på Rosendals café på Djurgården och mina tankar går direkt till en av hennes noveller i Missed abortion, med just titeln Rosendal. Kanske sitter vi på exakt samma bänk som paret i novellen, omgivna av fikande småbarnsfamiljer, tänker jag. Men Kerstin Norborg har nog inte gjort samma koppling.

- Ja just det ja, säger hon bara, när jag berättar om min association.

Själv tänker hon mer på Rosendal som sin egen trädgård. Lägenheten i Gamla stan, utan trädgård, utan gård, ger "en väldig längtan till grönska". Men, förstås, liksom andra platser hon känner väl, är det ingen slump att de förekommer i hennes böcker. Och hennes känslor för Rosendal har med hennes skånska påbrå att göra, tror hon.

- Det är det här odlingslandskapet som jag är så förtjust i. Blommor och fruktträd ger mig naturupplevelser utan att jag behöver känna mig otrygg, som jag kan göra i skogen.

Skåningen Kerstin Norborg föddes 1961 i Lund. Också det en plats som förekommer mycket i det hon skriver.

- Det är en miljö jag kan, men också en plats som det en gång var väldigt viktigt för mig att flytta ifrån. En akademisk värld som jag då kände mig låst av. Numera reser jag dit ganska ofta, jag har min bror och min mor där, och på senare år har jag också förstått hur enormt mycket jag faktiskt tycker om det skånska landskapet. Öppenheten... ja, det låter Ulf-Lundell-banalt, men så är det.

Som 20-åring flydde hon dock fälten, och hamnade i Göteborg. Det skulle egentligen blivit Stockholm redan då, men en olycklig kärlek placerade henne istället i ett studentrum på Fjällgatan i Majorna.

- Jag kommer så väl ihåg känslan när jag kom dit första gången, och gick vägen ner från studenthemmet mot Värmlandsgatan... Jag tyckte det var så fult!

Efter genomförd journalistutbildning jobbade hon som reporter på lokalradion och Göteborgs-Posten under några år i mitten av 1980-talet. Och vantrivdes. Hur fel rollen som journalist var och hur hon kom att tappa sitt språk mitt i det ständiga mediebruset har hon beskrivit många gånger, eftersom det faktum att hon till slut gav upp var det som så småningom fick henne på rätt köl igen. Tillbaka till orden, men nu som sparsmakad författare. Hennes böcker är inga ordrika tegelstenar.

Kerstin Norborg ger sedan dess röst åt människor som inte hittat sin plats i världen, som söker göra sig hörda. Som prästen Arvid i Min faders hus, som slutar höra Guds röst men ändå måste fortsätta prata i predikstolen, tills han en dag lämnar allt i ett försök att så småningom hitta hem igen.

Eller som kvinnan i Kommer aldrig att få veta om hon hör, som i vuxen ålder söker sin bakgrund, efter att ha lämnats bort som spädbarn sedan modern dött i cancer.

För Kerstin Norborg gick vägen tillbaka till orden genom musiken. Hon sadlade om, utbildade sig till fiollärare och försörjde sig också som teatermusiker under några år.

- Det var stort för mig att erkänna att det var musik jag ville hålla på med. Jag är ett barn av den kommunala musikskolan, började spela i tredje klass och valde fiol i opposition kan man säga. Jag övade aldrig och var ganska dålig i många år. Från 13 års ålder började jag tycka att det var roligt, men att satsa på musiken vågade jag aldrig tänka på då.

Åren på musiklinjen i Ljungskile, och senare musikhögskolan i Göteborg blev viktiga, och har också lämnat geografiska spår i hennes böcker. Tjörn och andra bohuslänska platser frodas dessutom i Kerstin Norborgs drömmar.

- Min man frågar mig ibland, på skoj: "Finns det där Bohuslän som du alltid pratar om?". Det är för att varje gång vi har åkt dit, till platser som jag vill visa honom, så säger jag alltid: "Här är vackert, men vänta tills du får se den och den platsen..." Det Bohuslän jag talar om finns nog bara i min fantasi, erkänner hon med ett skratt.

- Men kanske är det så jag vill ha det.

Det fanns en tid, i början av Stockholmslivet, när planerna på en sommarstuga på västkusten hölls levande. Sedan kom barnen, de nu sjuåriga tvillingarna, och med dem alla praktiska skäl att låta bli. På så vis har känslan för västkusten bevarats obefläckad. Det första, nästan skrämmande, mötet med de karga klipporna i Heestrand bor intakt i minnet.

- Det är landskap med den där kompromisslösheten som jag behöver bli påmind om ibland. Koster är också en plats där jag vill vara. Fast det är jag ju inte, ha-ha.

Västkusten må vara lämnad, livet som yrkesmusiker likaså, men de spår perioden satte finns kvar. I dag göder musiken författaren.

Kvartetten hon är med i träffas "för sällan", och övar gör hon återigen "aldrig", men de stunder hon ägnar åt fiolen ger henne lust.

Kerstin Norborg lever på sitt författande, med ett femårigt arbetsstipendium som tryggar den närmaste framtiden, och olika uppdrag kopplade till hennes prisade skrivande; föreläsningar, pjäsförfattande och på sistone också kritik. Att skrivandet går bra betyder dock inte att det går lätt.

- Det är roligt, men lika fullt av vånda nu som då. Själva skrivakten har inte förändrats, den kanske rent av är svårare nu än för tio år sedan eftersom det i början av mitt författarskap fanns ett så uppdämt behov att tillfredsställa.

När Kerstin Norborg sätter sig ner för att skriva på förmiddagarna är utgångspunkten att det ska bli någon sorts prosa. Någon tydligare plan finns inte. De två romaner hon hittills färdigställt har båda sammanfogats av från början lösa fragment. Hon är stolt över att ha lyckats få ihop dem, och förhoppningen om framtiden handlar om att utveckla sitt romanskrivande och fortsätta skriva för teater. Andra genrer lockar inte nämnvärt.

- Jag har försökt att skriva barnböcker men det blev inte bra... förnumstigt på något sätt. Och vad annat ..., deckare menar du? Njae, jag har en väldig fallenhet för katastrofer i vardagen men jag är dålig på intrig.

Med hennes fallenhet för vardagskatastrofer landar man som läsare i stämningar av längtan, saknad, ambivalens och ångest. Är det mindre intressant att skriva om glädje?

- Jag upplever inte att jag väljer vad jag skriver på det sättet. Visst kan jag bli trött på svårmodet i mina böcker ibland och önska att jag kunde skriva något mindre inkännande, mera tveklöst. Kompromisslöst. Å andra sidan är just konflikten mellan tal och tystnad, tveklöshet och uppgivenhet, återkommande i allt jag skriver. Den där rösten som på olika sätt kämpar för att göra sig hörd. Jag kan se den redan i den första dikten jag skrev, när jag var 15 år. Det är ingen bra dikt, men det jag skrev då har att göra med det jag skriver i dag.