Aris Fioretos nya bok Den siste greken är en tät roman, full av berättelser, insikter, nostalgi och historia. Den tar lång tid att läsa, och är oavbrutet spännande. Bokens huvudperson är Jannis, en ung man som 1967 lämnar sin fattiga hemby i Makedonien och hamnar i en välmående skånsk tätort. Han får bo i källaren hemma hos en landsman – en läkare med snäll fru och rara barn, som blir Jannis vägvisare och dörröppnare i det nya landet. Under några år är han intensivt sysselsatt med att assimilera sig. Hans positiva entusiasm är rörande, humoristisk och heroisk. Han lär sig läsa, åka skridskor, spela krocket, köra bil och umgås med svenskar. Han avancerar från halvanalfabetisk ungkarl till fabriksarbetare med svensk fru, barn, bil och kvällskurser.

Jannis erövring av det svenska språket och sederna är en invandrarskildring full av humoristiska detaljer. En sådan man bara får skriva om man har ett utländskt efternamn. Men Fioretos nöjer sig inte med lättköpta poänger. Hans grekiske hjälte är också tragisk och komplicerad. Vart han går bär han med sig sitt öde. Och detta öde handlar inte bara om exilen. Det handlar om hela den moderna europeiska nationalismen, från 1920-talet och framåt. Kärleken är en kompass, resten är nationalism, säger någon i boken.

Författaren redogör noggrant för viktiga händelser i Jannis familjehistoria. Den inleds med ett blodbad på greker i Smyrna 1922 och fortsätter med flykten och hemkomsten till bergsbyn Áno Potamiá i Makedonien. Det är här som Jannis föds och växer upp i en familj där alla bär på minnen från en massaker. Pojken har en sällsynt klar och vidöppen blick. Han iakttar inte bara världen, han släpper också in den i sitt hjärta, reservationslöst och entusiastiskt. Varenda detalj tar han emot. Därför blir han både stark och skyddslös.

Men Den siste greken handlar inte bara om Jannis och hans familj. Romanen är också sammankopplad med en större, gränslös berättelse. Den ingår i Encyklopedin över ­utlandsgreker. Arbetet med detta oavslutade jätteverk inleds av ett antal grekiska kvinnor som börjar insamla och nedteckna exilgrekiska levnadsöden efter flykten från Smyrna 1922. Alltsedan 1928 utkommer nya delar av detta verk med ojämna mellanrum. Nedtecknade och bekostade av greker i olika hörn av världen.

Denna gåtfulla encyklopedi är alltså romanens utgångspunkt eller förklaring. Dess skelett. Eller kanske dess skinn. Alla bokens berättelser ingår i Jannis livshistoria. Men Jannis livshistoria ingår i sin tur i Encyklopedin. Det är därför Jannis måste bli en tragisk hjälte. För att få vara med i Encyklopedin måste hans livshistoria nämligen vara avslutad. Sådana är reglerna för Encyklopedin över utlandsgreker. Och sådan är romanens logik, som läsaren måste stå ut med. Om Jannis inte vore med i Encyklopedin hade vi inte fått läsa om honom. Sådan är fiktionen.

Men Fioretos roman handlar inte bara om greker och Grekland. Den handlar också om svenskar och Sverige i slutet av sextiotalet. Där finns hårspray och träskoradikalism, högertrafikomläggning, dureformen, demonstrationer mot diktaturen i Grekland, kvinnofrigörelse, sexliberalism och misstänksam nyfikenhet gentemot invandrare, som ännu gärna kallas gästarbetare. Alltsammans beskrivs med lätt och kärleksfull hand. Och när det upplevs av främlingen skapas ett exotiskt skimmer runt det.

Men vi som var med känner förstås igen oss. Här finns både plats för nostalgi och ironi. Ironisk mot en förfluten epok kan man väl bara vara om man själv en gång har levt i den, utan ironi? Då borde nostalgi och ironi nästan vara samma sak, tänker jag, och känner mig smittad av den filosofiske Jannis.

För Aris Fioretos roman är smittsam. Och dessutom är den lika ambitiös som sin hjälte. Den vill förklara Europa, Grekland, Sverige, exilen, nationalismen och kärleken. Den myllrar av människor och händelser. Till och med pärmarnas insidor är fyllda av material. Där finns en lista över avgörande händelser i Greklands moderna historia (1844–1967) och två parallella grekiska släktträd, som till slut binds samman av en svensk kvinna. Varje gång man behöver påminna sig vad som har hänt och vem som är vem kan man alltså återvända dit.

Ibland blir jag alldeles matt och måste lägga ifrån mig boken en stund. Men efter avslutad läsning inser jag plötsligt att Den siste greken hör till de romaner som jag vill läsa en gång till. Den är lärorik och minnesvärd. Och där finns kärleksskildringar som är otroligt vackra.

Fotnot: Aris Fioretos medverkar i seminariet Baserad på en osann historia (13.00) på Bokmässan fredag.