Vi drack morgonkaffe med Monika Fagerholm i Helsingfors och snackade om olycklig kärlek, mordhistorier och om konsten att radera hundratals sidor god prosa.

Monika Fagerholm är klädd i en lilavit klänning och hon har ett vackert pärlhalsband runt halsen. Det är lördag morgon och Helsingfors börjar sakta vakna till liv. Författaren är kaffesugen och styr stegen mot ett kafé nära Dianaparken, i centrala stan.

Hon har precis läst klart det sista korrekturet till sin nya roman och hon har en veckas semester att se fram emot. Ett faktum som hon är tacksam för. Arbetet med romanen har varit mödosamt.

Från början var det tänkt att hennes nya roman Glitterscenen och hennes förra roman, Den amerikanska flickan, skulle vara en och samma bok, men den hade blivit på tok för lång och Monika Fagerholm bestämde sig för att dela upp historierna. Glitterscenen skulle egentligen ha publicerats redan för två år sedan.

– Jag hade manuset nästan färdigt, men då förstod jag plötsligt att det inte dög. Det var inte äkta.

Hon fick börja om från början. Ingenting av ursprungsmanuset finns med i den nya texten och för att hitta en bra inkörsport till historien har hon kasserat ännu mer text.

– Jag kastade med berått mod ut hundra sidor av det nya manuset, trots att jag tyckte att det var ganska bra prosa och först då blev det spännande. Men visst har det varit arbetsamt.

Den nya romanen börjar i slutet av 1980-talet och sträcker sig till nutiden och den är en fristående uppföljning till Den amerikanska flickan, som blev en stor läsarsuccé och som belönades med Augustpriset 2005.

– När jag började skriva hade jag en idé om att undersöka hur ett brott påverkar människor på olika sätt. Och då menar jag inte bara de som blir offer för brottet och de som har utfört brottet, utan även hur ett våldsamt brott under en lång tid förvandlas till en berättelse och sedan till en myt, och vilken enorm genomslagskraft myten kan ha.

Monika Fagerholm berättar att Glitterscenen är en ganska dyster roman, men med ett ljust slut. Den handlar om en tjej som delvis finns med i förra romanen. Den huvudsakliga historien är grym och sorglig och den har att göra med berättelsen om den amerikans­ka flickan.

Just sorgen har i allra högsta grad varit närvarande under skrivprocessen. När Monika Fagerholm skrev Den amerikanska flickan, dog hennes mamma.

– När man är inne i något riktigt sorgligt är man språklös. När jag tänker på mammas död nu, såhär i efterhand, så kan jag säga att Den amerikanska flickan har mycket med hennes död att göra. Och Glitterscenen handlar ännu mer om död, eller snarare hur man kan leva med sorg och skuld. Man kanske inte skriver om just döden, men sorgen blir tyngden som man rör sig med.

Monika Fagerholm berättar att hon har tänkt mycket kring ord och ordlösheten som förknippas med sorg.

– Vi har massor med ord för våra positiva upplevelser, medan orden för sorg såsom ”varmt deltagande i sorgen” och liknande fraser kanske ses som floskler eller klichémässiga uttryck. Men när min pappa dog blev orden helt plötsligt alldeles verkliga och då förstod jag att detta är ett viktigt språk. Att orden i sig inrymmer just den erfarenheten. Glitterscenen, som handlar mycket om sorg, har ganska mycket religiöst språk i sig.

Språk och språklöshet är viktiga faktorer i Monika Fagerholms skrivarprocess. Hon menar att hon efter varje bok måste hitta tillbaka till sitt språk, innan hon kan börja skriva på sin nästa bok.

– Det låter lite högtidligt, men så är det. För varje bok måste jag hitta ett språk, en melodi och det där kan man inte göra på något annat sätt än att skriva sig till det. Det är som att gå in i ett mörkt rum och famla utmed väggarna. Jag måste bara skriva, skriva och skriva. Det handlar om att skriva sig fram till den berättelsen som finns inuti en. Litteratur är erfarenhet, den finns i min kropp och det gäller att få den att tala.

Monika Fagerholms författarskap föddes i Sverige. Innan hon 1987 debuterade med prosaboken Sham, studerads hon på Biskops Arnö författarskola.

– Om jag inte hade gått där hade jag aldrig börjat skriva. Jag gick runt där dragande med mina eländiga historier som handlade om olycklig kärlek där jag blev lämnad, och jag blev ganska ofta lämnad på den tiden, så det blev mycket dålig poesi och prosa.

Monika Fagerholm pausar och smakar på sitt kaffe.

– Ingmar Lemhagen var min handledare och på vår andra handledning sa han en väldigt bra sak om mina historier: ”Monika, är det här din fråga?” Och då öppnades något för mig, som en väg som slogs upp för mig som en möjlighet. Att skriva handlar så mycket om att gå till det där andra, det som ligger utanför mig. Att gå dit, genom att skriva, och skriva tills man skriver det man inte visste att man visste. Livet är ju så mycket större.

Sedan debuten har Monika Fagerholm hunnit skriva fem böcker och hon har fått flera utmärkelser, bland annat Göteborgs-Postens litteraturpris och Augustpriset. Trots att hon är glad för priserna är henne inställning till litteraturpriser generellt sett lite kluven.

– Vi kunde faktiskt prata mer om detta. Visst är det fint att få Augustpriset, man får komma ut och träffa sina läsare och boken säljer mycket och får ett eget liv, men det finns en baksida med det också. Författare kan känna sig väldigt pressade av det. Det uppstår underliga konkurrenssituationer på absurda grunder mellan författare som är kompisar, säger Monika Fagerholm.

– Författarrollen som kan vara skön att vara i om det går bra ligger ändå väldigt långt ifrån själva skrivandet, som så mycket handlar om att glömma bort sitt jag, att sluta tänka på litteraturen medan man skriver.

Just nu skriver Monika Fagerholm på sin allra första pjäs till Göteborgs Stadsteater. Hon berättar att skrivprocessen, att abrupt byta litterär genre, har varit lika rolig som utmanande.

Men vad är hemligheten bakom ett framgångsrikt författarskap?

– Att skriva varje dag. Du kan inte rationellt tänka dig till en berättelse eller en roman. Den rationella medvetenheten finns ofta till för att stoppa skrivprocessen, därför måste du skriva dig förbi det. Man får inte glömma att berättelsen är en levande organism.