Dagens och morgondagens kulturpolitik samt skiljelinjen mellan den socialdemokratiska och den alliansledda politiken diskuterades vid seminariet. Utöver de båda politikerna deltog också Kulturrådets styrelseordförande Kerstin Brunnberg och Stadsteaterns konstnärliga ledare Anna Takanen. Aktuella frågor kring kulturpropositionen fick inleda, och kulturministern sa sig vara mycket nöjd med framförallt de omformulerade målen för kulturpolitiken som "välkomnats av hela kulturlivet".

Leif Pagrotsky menade dock att propositionen snarare hälsades med ett "puh" av lättnad från många som befarat att den skulle innehålla stora förändringar.

- Nu blir det ju inte så mycket förändringar, konstaterade Leif Pagrotsky.

Kerstin Brunnberg förstärkte den bilden genom att säga sig vara "glatt överraskad" över att Kulturrådets synpunkter tagits tillvara i så stor utsträckning när regeringen formulerat sin vilja kring kulturen.

Anna Takanen lyfte redan inledningsvis frågan om kulturarbetarnas arbetsmarknadsvillkor som en av de viktigaste för kulturens framtid, och höll fast vid den frågan debatten igenom. Nedmonterad a-kassa i ett besvärligt arbetsmarknadsläge har försvårat den frilansande tillvaron som är till exempel 90 procent av alla skådespelares vardag. Hur detta påverkar också en institution som Stadsteatern gav hon ett exempel på, om en välmeriterad, namnkunnig skådespelare som öppnat byggfirma för att överleva.

Lena Adelsohn Liljeroth kontrade med att det exemplet hade hon hört förut och att kulturarbetarnas arbetsvillkor ständigt diskuteras, men att teatern inte är i kris i dag. Hon hade själv varit på en fullsatt föreställning på Stadsteatern häromkvällen. Kerstin Brunnberg, som tycker att det ligger i hennes uppgift "att ständigt tala för mer pengar till kulturen" påpekade dock att tiden före det fulla teaterhuset är det som kräver stöd.

På frågan om man som kulturminister inte ska försöka förmera sin budget så mycket det är möjligt svarade kulturministern att det ju faktiskt blivit mer pengar till kulturen i nästa års budget.

Leif Pagrotsky tog där över sifferretoriken och hävdade bestämt att ökningen bara följer inflationen och att det i alla regeringar krävs en framgångsrik budgetförhandlare för kulturen, men att det också krävs en kulturintresserad statsminister, och gärna finansminister, om förhandlaren ska nå framgång.

- I dag råder en annan maktbalans i regeringen än under den socialdemokratiska.

Kulturministern hänvisade till det ekonomiska läget i allmänhet och påpekade också att man i många kommuner satsar på kulturen i dag.

Något kulturpolitiskt gemensamt manifest inför valet nästa år kunde hon dock inte utlova från alliansens sida.