Los Alamos, platsen som inte fanns på några kartor, där de nyfödda registrerades på en anonym boxadress, där alla brev censurerades och det var förbjudet att skriva dagbok, denna hemliga ökenstad utgör det mörka centrum som Anita Goldmans dokumentärroman Om jag så måste resa till Los Alamos graviterar kring.

Författaren företar en omvänd pilgrimsfärd till New Mexicos uråldriga bergstrakter. Trots att hon grips av avsky och äckel vill hon veta. Veta hur det hon beskriver som ett syndafall kunde äga rum. Hur Robert Oppenheimer och den briljanta krets vetenskapsmän han samlat runt sig – många var vänsterradikala fredsivrare – kunde förmå sig att framställa ett vapen som skulle få alla andra vapen att framstå som närmast harmlösa. Hur den högt bildade Oppenheimer kunde inspirera sina Los Alamos-kollegor med engelsk 1600-talspoesi och citat ur Bhagavadgita. Och hur man kunde hoppas att kriget inte skulle ta slut innan man fått tillfälle att testa bomben i ett realistiskt sammanhang. Det amerikanska flygvapnet ombads lämna några större japanska städer just i detta syfte.

Goldman säger själv i ett av de självreflekterande avsnitten att boken är ett sorgearbete. Hon menar att vi alla lever i ett oåterkalleligt Efteråt, att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki inte bara trängt in i våra gener, utan förändrat förutsättningarna för språk, drömmar, minnen, för vad som är ”gott och ont, möjligt och omöjligt”.

Fastän hon ställer besvärande frågor om personligt ansvar är det ändå det kollektiva tillstånd vi kallar modernitet, med dess frikopplade logiska tänkande och alienation från naturen, hon naglar fast som huvudorsak.

Det är lätt att förtränga att vi aldrig befinner oss längre än en kvart ifrån en kärnvapenkatastrof. Därför är det oerhört värdefullt när en synskarp författare som Anita Goldman bidrar till ett mer utvecklat mörkerseende.

Fotnot: Anita Goldman medverkar på seminariet Om jag så måste resa till Los Alamos (16.00) på Bokmässan torsdag.