Just nu bor Jonas Hassen Khemiri i Berlin, tack vare ett tyskt kulturstipen­dium. Han gör en blixtvisit i Stockholm när vi träffas på ett slitet men populärt kafé vid Vasaparken i Stockholm; ett snärtigt stenkast härifrån bodde Astrid Lindgren.
När vi ska skaka hand räcker den långe författaren fram sin vänsternäve. Den hög­ra handen ser sned och svullen ut. Han skadade den när han spelade basket tre veckor tidigare. Vi kommer fram till att det nog är dags att gå till läkaren.
Kanske blir Jonas Hassen Khemiri kvar i Berlin. Han läser mycket, umgås med andra som skriver och han känner att han behöver något som inte är Sverige ett tag framöver.

Du har tidigare sagt att Paris egentligen är mer din typ av stad än Berlin, varför?
– Kanske för att Berlin kändes som en stad dit kulturarbetare åker lite på rutin och att det är väldigt mycket svenskar som åker dit. Och jag gillar att snacka franska. Min tyska är pinsamt dålig men målet är att fila till tyskan under hösten. Men jag är skitglad att jag åkte till Berlin. Det bästa är att jag har fått sanktionerad lästid och plöjt en massa böcker som jag väntat länge på att hinna läsa. Det är så mycket man har missat, som en hel del amerikansk litteratur. Just nu läser jag Ralph Ellisons Osynlig man. Den är väldigt bra. Men jag har också haft en vår där jag har ställt mig frågan vad jag håller på med, varför man skriver och hur man skriver.

Det låter som en tung fas.
– Jag tror att det är nödvändigt. Att man tittar på det man gjort och ser vad som varit bra och mindre bra och försöker lära sig av det.

Vad har du kommit fram till, vad håller du på med?
– Jag vet inte. Jag hade hoppats att du kunde berätta det för mig. Berätta vad jag håller på med. Jag hade ett experiment i somras som gick ut på att jag inte skulle skriva. Det var så skönt. Jag förbjöd mig själv att skriva för att bara läsa, läsa, läsa. Plötsligt kände jag vilket otroligt behov jag har av att skriva. Det var som att jag lurade mig själv att jag inte skrev. Jag tjuvskrev. ”Äh, bara tio minuter är väl inte att skriva.” Det var en härlig känsla.

Var du orolig över att du inte skulle längta efter att skriva?
– Ja, verkligen. Jag var skitskraj för att jag bara skulle känna en känsla av ”Äntligen”. Så var det inte. Det var en del av mig som jag saknade. Det visade sig som någon sorts missbrukarbeteende. Men inte ”en hutt är väl ingenting” utan ”några verb hit och dit ...”.
Anonyma skrivare.
– Det är jättebra. ”Hej, jag heter Jonas och är en anonym skrivare.” Ah, jag minns att jag kände i våras att jag skrivit dåligt, haft en dålig fas. Då var det bra att ta en paus.

Det du skrev, var det dåligt eller kändes det bara så?
– Det var dåligt, absolut. Det var många saker som var dåliga och jag skrev av fel anledningar. Jag hade inte roligt när jag skrev. Det är mycket det som är det här konstiga jobbets konsekvens, man har så många perioder av att sitta och traggla och så kommer det. Då är det värt det.
– En sak som hände när jag skulle skriva klart pjäsen Vi som är hundra var att Israel invaderade Gaza. Jag satt uppe hela nätterna och såg alla bilder med alldeles för små liksäckar, insvepta barn och en massa vidrigheter. Hela idén med att bry sig om min pjäs och Jonas Hassen Khemiri kändes totalt fjuttig. ”Här sitter jag med mina ord, vad håller jag på med?”. Sen kom pjäsen att handla mycket om engagemang. Vad är politiskt engagemang? Hur blir man politiskt subjekt? Hur kan man göra anspråk på att vara medveten om vad som händer i världen om man samtidigt sitter i den trygga ordvärlden?

Ja, du verkar ha funderat mycket på vad man egentligen kan åstadkomma med hjälp av ordet.
– I allt jag har skrivit har det funnits ett undersökande av ordens möjligheter. När man skriver är det så viktigt att det man skriver aldrig får bli en pamflett. Ingenting är tråkigare än att läsa ett ”upp till kamp”.

Men samtidigt vill man väl ha ilskan också i vissa lägen?
– Visst. Men onyanserad ilska är ointressant. Jag tror att jag har ett återkommande problem. Jag har för stor förståelse. Jag förstår väldigt många sidor. Det är en väldigt viktig grej om man vill vara författare, att kunna förstå sina karaktärer och inte svartmåla dem. Men om man vill vara aktivist och demonstrera är det ingen bra sida.

Vill du vara det då?
– Mitt femtonåriga jag vill vara det. Upplägget i pjäsen är att det är en person som klyvs i tre. Och under de där veckorna med invasionen av Gaza hörde jag en yngre version av mig som sa: ”Skit i att skriva klart den där pjäsen. Nu drar vi och gör andra saker”. Jag har många vänner som är engagerade i den konflikten. På riktigt. Då undrade jag lite vad mitt engagemang var värt i jämförelse.

När vände det?
– Jag vet inte riktigt om det vände faktiskt.

Men är du nöjd med pjäsen?
– Jag är inte så nöjd med någonting jag har skrivit just nu. Jag är nöjd med att pjäsen bråkar med rumsligheten. Tre generationer av samma person på samma scen. Jag vet inte alls hur det kommer att funka. Personerna bråkar om samma saker som du och jag bråkar om i våra skallar. ”Hur ska vi hantera den här världen?”. De bråkar, ibland slåss de och ibland dödar de varandra. Jag har de olika rösterna i mig och ibland skulle jag vilja döda vissa av dem för att få en tydlig riktning på vad jag håller på med. Men jag är inte så bra på tydliga riktningar. Men att jag ifrågasätter är inget nytt. Det brukar vara så att jag skriver något, blir klar och blir övertygad om att jag är världens största geni. I 22 sekunder eller 22 minuter eller 22 dagar. Beroende på vad det är för något. Sen inser jag att det är helt värdelöst. Men den där genikänslan är ju helt makalös.

Det låter ju påfrestande och jobbigt att den ”negativa” perioden är så lång jämfört med lyckokänslan.
– Kanske är det nödvändigt. Samtidigt är det skönt nu. Jag måste inte göra eller leverera något. På många sätt är jag strukturerad, med föreläsningar och så. Men när det kommer till skrivandet är det skönt att utforska, försöka skriva dåligt. Allt för att inte upprepa sig. Det är spännande att undersöka klichéer. ”Hon var vacker som en ...” Kan man förnya klichéerna eller göra dem verkningsbara igen?

Vilka umgås du med i Berlin?
– Mest icke-tyskar och icke-svenskar. Som skriver. Om du tycker att jag är lite seg och trött beror det på att jag satt på en kompis balkong och pratade om glädje och olycka i böcker långt in på natten. Vi kommer sällan fram till saker. Det är väldigt roligt att kunna snacka om saker som jag i vanliga fall sitter ensam och funderar över. Jag hänger inte med författare här, men det är kul att göra det i Berlin. Jag är inte riktigt så produktiv som jag hade tänkt men jag tror att det leder till något bra.

Känner du att kraven ökar på dig för varje bok, varje pjäs med tanke på att du får så mycket lovord, så bra kritik? Blir livet i så fall lättare utomlands?
– I så fall är det mer anonymitetsgrejen som lockar utomlands, att få vara ifred. Jag ser snarare framgången som att jag får tid och möjlighet att fucka upp rejält, göra bort mig tokmycket i tre böcker innan Norstedts säger att ”nu får du skärpa dig, nu blir det deckare”. Det finns en frihet i framgången som gör att man kanske inte behöver tänka på marknadens konstiga krav. Jag har möjligheten att ta ut svängarna.
– Det jag skriver nu är olikt det jag har gjort tidigare. Det är möjligt att det är sämre men jag har i alla fall roligt. Jag har gjort mig själv osäker.

Var du på Way out West och såg Nas, en av dina stora hjältar? Du intervjuade ju hiphopstjärnan för Dagens Nyheter förra året.
– Nej. Han ringde inte, jag blev lite besviken. Vi är ju polare. Eller inte. Nej, jag kände inte riktigt för att se honom. Jag har sett honom två gånger. Nu var det tydligen bättre.
– Men det är en stor grej att se sina idoler på scen. Att få dem att matcha upp mot den fantasi man har om dem. Jag såg Gil Scott Heron i New York. Det var rätt fint. Men han är gammal och sönderknarkad och träffade ungefär 40 procent av tonerna. Man vet inte om man vill se dem i det stadiet eller om man vill behålla bilden av dem.

Hur var det att träffa Nas?
– Han var sjyst. Han såg väl på mig att jag var den kanske sämsta journalisten i historien. Jag hade dubbla bandspelare för att jag var rädd att någon skulle gå sönder. Det är smärtsamt att lyssna igenom. Jag hade aldrig gjort någon intervju och hade förberett mig med en tjock bunt papper och ställde alldeles för långa frågor. Klockan tickade och han satt där och rökte gräs.

Vad är det hos Nas som du uppskattar?
– Han är oerhört begåvad med språket. Han är så bra på att på bara några stavelser säga mycket mer än vad berättaren kanske vill säga. De orden han ger en målar mycket starkare bilder än bara stavelserna säger. Han är en bra historieberättare. Stand up-komiker tycker jag också är bättre historieberättare än många författare. Det finns många som uttalar sig föraktfullt om stand up-komik men jag tycker att om det är bra så är det författarskap på hög nivå.

Du tycker inte om att folk tittar när du sitter någonstans och skriver, vill vara ifred. Men samtidigt är du en av de mer utåtriktade svenska författarna, du är ute och föreläser väldigt mycket. Hur går det ihop?
– Om jag är ute och berättar historier med min mun eller om jag använder svarta krumelurer på vit sida, det är inte så stor skillnad. Det finns absolut en koppling där. Men jag skulle aldrig göra det om det inte också gav mig möjlighet att sitta tyst i perioder. Och göra mig redo på de tio åren av torka som kommer från och med i dag. Det kan vara så att jag inte får ur mig något. Jag skulle vilja bli bra på det här. Jag vill kunna titta tillbaka på mitt liv och konstatera att jag kan mitt hantverk. Där är jag inte än.