Natur & Kultur

Det lär ha varit Åke Hodell som hittade på hejaramsan ”sassa brassa mandelmassa”, under en match med Södra Latins fotbollslag 1937. Jag hade inte en aning, men när jag läser Magnus Haglunds bok om poeten, ljudkonstnären och avantgardisten Hodell känns det som en upplysning jag inte skulle vilja vara utan.

Haglund är bra på det där – att låta anekdoter och väsentligheter krocka runt i texten så man till slut inte vet vad som är vad. Som när han ur det faktum att Sgt Pepper var den enda Beatlesskiva Hodell ägde pressar fram en koppling till skotthålen som perforerar diktsidorna i hans Självbiografi. Inte troligt. Men fördenskull inte heller oväsentligt.

Sådana detaljer gör den här Hodellbiografin till en ovanligt medryckande läsupplevelse. Haglund visar hur Hodells verk på samma sätt genomsyras av övertygelsen att slumpen aldrig är en tillfällighet. Betydelsefulla händelser ur det förflutna griper oupphörligt in och stör den biografiska kronologin: framför allt en dramatisk flygolycka i ungdomen återkommer som ett motiv Hodell aldrig blir färdig med.

Fängslande, som sagt – men Haglunds närsynta, spårande metod har också sina risker. Åke Hodells stora tid är det tidiga sextiotalet, när han står i den konstnärliga utvecklingens absoluta framkant med verk som igevär, General Bussig och Lågsniff. För min del hade Haglund gärna fått tränga lite längre in i just dessa centrala arbeten – särskilt de båda sistnämnda får en väl summarisk behandling, och hamnar delvis i skuggan av alla besynnerliga sammanträffanden, udda papperslappar och andra biografiska fotnötter.

Men ofta lyckas Haglund öppna för en djupare förståelse för allvaret och konsekvensen i detta märkliga konstnärs- och författarskap. Som när han följer den långa tillkomstprocessen kring dikten igevär, där Hodell första gången formulerade sin radikala, konkreta estetik. Dikten bestod av titelns ord, inget mer, men med vokalerna i och ä utdragna över 48 sidor. Den tog åtta år att skriva.