Efter ett antal deckare återkommer Kristian Lundberg till poesin med den tunna boken Att minnas också honom.
Lundbergs poesi är effektiv. Han har hittat ett idiom och odlat detta sedan debuten med Genom september 1991. En rad egenskaper kan man förknippa med detta poetiska projekt: Där finns en nukänsla, som om texten skrivs direkt framför läsarens ögon. Där finns återkommande referenser till hemorten och skrivakten. Där finns en tilltro till den poetiska bildens styrka. Där finns ett simultant tvivel och hopp i relation till Gud.
På så vis är Lundbergs senaste en upprepning av den tematik och poetiska formel som han brukat i de tidigare böckerna. Det kan uppfattas som ett problem att han inte överraskar, men varför ska man förvänta sig någonting annat än detta? Är det inte bara förpackandet i olika böcker som gör att man uppfattar det som en omtagning? Kanske är det mer giltigt att betrakta Lundbergs produktion som en enda lång bok istället för flera korta. Det är så här han tänker och följaktligen är det såhär han skriver och i förlängningen är det på detta vis hans böcker kommer se ut så länge vår och hans värld är densamma:
Ibland, som nu idag, drabbas jag av den här svindlande/känslan av lycka och förtvivlan i samma andetag, handen/blir stark, som ett skepp av snö och is när det förs fram/under en glasklar vattenyta, för ett ögonblick, precis när/jag skall passera förbi över Västra Varvsgatan kommer/jag att tänka på dig
Själv är jag kluven till Lundbergs poesi. Den är vacker och mellan varven drabbas jag av den närvarande sorgen och bildspråket, men samtidigt tröttnar jag på den tämligen snabbt och kan ibland uppleva att han är väl duktig på att hitta sin ton, att en produktiv svajighet saknas. Trots dessa brister vill jag åtminstone då och då återvända in i denna Malmöpoets skrivande.