Det tar inte alltför lång tid att läsa Pär Thörns nya bok, som klockar in på drygt hundra sidor men börjar med en uppskattad levnadsålder på sjuttiotre år. Tidsstudiemannen är en smärt och effektiv roman, men också ett prudentligt berättarjag som inledningsvis kommenterar sin egen födelse. Den här pojkens tid är på sätt och vis redan utmätt, och yrkesbanan utstakad. Hans öde avgörs av en högmodig men förmodligen ganska insiktsfull jobbansökan. Jag är den som ni har letat efter. Den vars egenskaper ni ej har förmått att formulera, är ju både en offensiv och helgarderad replik till något lojalitetsutnyttjande företag, och en knepig passning till författaren.
Pär Thörn lyckas ändå rätt så väl skriva ihop en man och en historia, som i avsaknad av klara sammanhang och karaktärsdrag mest består av uppräkningar, slingrig kanslisvenska och förargelseväckande stoppurskontroller. Och precis som en genomsnittlig meritförteckning rymmer Tidsstudiemannen en blandning av historiska sannolikheter och fastslagnasanningar. Man kan bland annat anta att den här kortromanen utspelar sig runt år 1950, men lite snabb statistikkoll och nystande i textledtrådar avslöjar att det i själva verket var då som huvudpersonen kom till världen. Från mitten av förra seklet löper så en rak livsbana, kantad av omständligt avhandlade kebabmenyer, superfängelsedebatter och utflykter med det tayloristiska sällskapet. Den evige tjänstemannen ger vid sjuttiotre års ålder upp andan, och har därmed fullbordat sin roll som samtids- och framtidsexempel. Tidsstudiemannen är sorglig och inte lika kul som Thörns tidigare böcker. Men om man tar sig för att beskriva (arbets)livets inneboende meningslöshet, kan det gärna inte heller bli särskilt roligt.


Bok
Pär Thörn
Tidsstudiemannen
Modernista