Min tro på nationalekonomen Stefans Fölsters tillförlitlighet går fullständigt förlorad redan på sidan 24 i hans bok Farväl till världsundergången. Fölster vill antagligen se sig själv som en förnuftets och måttans röst i svensk klimatdebatt och inleder boken med en personligt hållen (om än inte direkt glasklar) redogörelse för olika kollektiva och individuella krishanteringsstrategier. Men det dröjer inte många sidor förrän en upprörd polemiker tar över föreställningen. Någon som inte har något tålamod med vad han uppfattar som överdrivna hotbilder och ogenomtänkta förslag till lösningar och som till varje pris vill få läsaren att begripa att ekonomisk tillväxt är vår enda överlevnadsmöjlighet. Fast också en polemiker måste man ju faktiskt kunna lita på.

"Alla uppgifter var visserligen halvsanningar eller rentav helt felaktiga", skriver Fölster på sidan ifråga på tal om en artikelserie i DN om framtidens klimat, "men journalisten ursäktade sig med att hon fått i uppdrag att skriva ur ett 'globalt uppvärmningsperspektiv'".

När jag blir nyfiken och letar upp artikelserien hittar jag emellertid varken halvsanningar eller felaktigheter, däremot god klimatjournalistik. Jag undrar dessutom vem det är som Fölster pratat med - de sex artiklarna är skrivna av lika många journalister, av vilka fyra är kvinnor. Eftersom Fölster inte gör någon källhänvisning (det gör han sällan) är det inte lätt att veta.

Den enda felaktigheten i sammanhanget svarar Fölster själv för. Den sista artikeln i serien handlar om det möjliga sambandet mellan en kraftig temperaturhöjning för 250 miljoner år sen och det värsta massutdöendet i jordens historia, det permiska. Fölster påpekar i en fotnot att artikeln ifråga inte nämner "att en lika stor uppvärmning för 55 miljoner år sen tvärtom ledde till en kraftig ökning av antalet arter". Jag antar att hans poäng måste vara att uppvärmning inte nödvändigtvis behöver vara någonting dåligt för alla växter och djur. (Det finns det heller ingen som påstår.)

Problemet med jämförelsen är bara att Fölster hittat på den kraftiga artökningen själv. Det förekom ingen sådan i samband med eller som en effekt av den här uppvärmningen för 55 miljoner år sen - och för den delen inget massutdöende på grund av den heller. (För den som är intresserad av det verkliga klimatologiska och biologiska förloppet rekommenderar jag Donald R Protheros standardverk After the dinosaurs: the age of mammals (Indiana University Press 2006).

Det här handlar inte, bör jag genast tillägga, om någon tillfällig slummer från Fölsters sida: jag upptäcker tillräckligt många felaktigheter och underligheter i Farväl till världsundergången för att inse att jag inte vågar lita på någon uppgift eller något resonemang i den här boken. Fölsters sparsamhet med källhänvisningar - litteraturförteckning saknas helt - gör det förstås inte lättare att kontrollera sanningshalten i det han påstår.

Om man är bekant med den danske ekonomen Bjørn Lomborg och andra så kallade klimatskeptiker känner man dessutom igen den manipulativa argumentationstekniken, med dess förkärlek för svepande och tendentiösa och inte sällan direkt ohållbara generaliseringar ("Även i dag anser stora grupper av forskare att beskrivningarna av växthuseffekten är överdrivna.") och dess medvetet snäva och skeva urval av iakttagelser och exempel. De genomtänkta ståndpunkter Fölster ibland intar (till exempel i fallet biobränslen) riskerar att överskuggas av alla dumheter.

Med tanke på att Fölster är professor i nationalekonomi och chefsekonom på Svenskt Näringsliv hade jag hoppats på en kvalificerad och utförlig diskussion av Nicholas Sterns uppmärksammade rapport The economics of climate change från 2006 - Stern var tidigare chefsekonom på Världsbanken och kommer i sin rapport till slutsatsen att det finns väldigt starka ekonomiska skäl för att snarast vidta kraftfulla åtgärder mot uppvärmningen. Men Fölster har inget tålamod med Sterns klimatologiska och ekonomiska resonemang och avfärdar den sjuhundrasidiga rapporten på några märkligt nonchalanta och osammanhängande sidor.

"Väderfenomenet El Nino får duga som illustration av det Stern utelämnat", skriver Fölster bland annat, som om just El Nino (ett naturligt fenomen) bör ha en särskild betydelse i klimatdebatten. Det kan ju hända att Fölsters källa (jo, den här gången finns det en hänvisning) har rätt i att El Nino i själva verket har gynnsamma ekonomiska konsekvenser för USA (men inte för till exempel Peru, Indien eller Somalia), men vad Fölster menar att man ska dra för slutsats av den omständigheten förstår jag inte riktigt. Om Fölster hade orkat använda registret i Sternrapporten hade han för övrigt hittat de fyra sidor (17, 18, 97 och 116) där Stern tämligen utförligt diskuterar just - gissa! - El Nino.

Fölster ställer sig avvisande till drastiska - och därmed komplicerade - globala och lokala åtgärder för utsläppsreduktion för närvarande. Tids nog, menar han, får vi ju råd också med verkligt kostsamma sådana. "Under de senaste hundra åren har svenskarnas inkomster ökat med 2 000 procent och det finns inget som talar för en sämre utveckling de kommande hundra åren." Och med den globala välståndsökning som enligt Fölster också är självklar, kommer invånarna i det låglänta Bangladesh så småningom att få råd att bygga vallar mot det stigande havet.

Ja, det är så Fölster tänker, så ser hans trosvissa och förenklade världsbild ut. "Kalkyler av den art som presenteras i Sternrapporten bortser i allmänhet från att människor är överlevnadskonstnärer."

Man kan undra om Fölsters oförmåga att ta klimatfrågans komplexitet och människors utsatthet på allvar är representativ för näringslivet.

Enligt Stefan Lundell i Dagens Industri 5/6 har "flera av de tyngsta makthavarna i näringslivet inte riktigt insett allvaret i klimatfrågan". Och som Lundell påpekar, är detta dåligt inte bara för klimatet, "utan också, helt krasst … för affärerna och aktieägarna".

Lyckligtvis har det nyligen kommit ut en annan bok på samma tema som man lugnt kan sätta i händerna på vilken tidspressad styrelseledamot eller dito medborgare som helst, Lester R Browns tillförlitliga, balanserade och försiktigt optimistiska Plan B 3.0: Uppdrag: rädda jorden! - försedd med 103 sidor med noter för den som vill veta varifrån Brown hämtat sina uppgifter. Boken går tack vare sin pedagogiska uppläggning utmärkt att ta sig igenom en sida eller två i taget.

Miljödebattören Brown - som har en agronomexamen i botten och är ledare för Earth Policy Institute i Washington - börjar sin framställning med en genomgång av de allvarliga globala utmaningar mänskligheten står inför: fattigdom, resursslöseri, befolkningsökning, vattenbrist, jorderosion, analfabetism, hiv och så vidare. Han skiljer sig alltså från många röster i klimatdebatten genom att inte ensidigt fokusera på den globala uppvärmningen. Detta beror inte på att han på något sätt förringar dess betydelse, utan på att han försöker få grepp om alla viktiga aspekter vår nuvarande och framtida belägenhet. Uppvärmningen kommer till exempel att allvarligt förvärra vattenbristen på många håll.

Men vattenbristen har också med faktorer som vattenhushållning, befolkningstryck och matproduktion att göra. Ris är törstigare än majs som är törstigare än vete. Och köttproduktion kräver ännu mera vatten per kilo framställd människoföda. På frågan om hur många människor vår planet kan föda brukar Brown, berättar han, svara med en motfråga: "På vilken nivå av livsmedelskonsumtion?".

Det är på en sådan förhållandevis konkret nivå Brown mestadels uppehåller sig i Plan B 3.0. Här finns inte en enda svepande generalisering av det slag som förkommer så ofta hos Fölster. Vad till exempel matproduktionen beträffar, går Brown igenom det aktuella läget i olika delar av världen - för att sedan, i bokens andra hälft, den som presenterar "plan B", en möjlig väg mot en hållbar global framtid, diskutera de tänkbara alternativen och kostnaderna för dem. Alternativ som redan tillämpas i större eller mindre skala någonstans på vår jord. Och så går Brown tillväga för problemområde efter problemområde.

Den omställning Brown förespråkar kommer att kräva en väldig samhällelig mobilisering. Han tror inte att det blir lätt, men han tror att det går. "Business as usual", obegränsad expansion på en begränsad planet, är inte längre en realistisk möjlighet. Vi måste lära oss att återanvända och återvinna allt vi i nuläget tanklöst förbrukar. Marknaden måste börja ta verkliga hänsyn till miljön och klimatet. Brown citerar Øystein Dahle, före detta vd för oljebolaget Exxon i Norge och Nordsjön: "Socialismen kollapsade för att den inte tillät marknaden att tala ekonomisk sanning. Kapitalismen kan bryta samman för att den inte tillåter marknaden att tala ekologisk sanning".

Brown beräknar att "plan B" skulle kosta världen 190 miljarder dollar per år, mindre än en sjättedel av den globala militärbudgeten. Vågar vi slå in på den vägen skulle man kanske kunna tala om ett farväl till världsundergången på riktigt.