Till det roliga med Dan Anderssons poesi hör att samtidigt som den länge - egentligen från första början - teoretiskt betraktats som passé, lever den vidare i verkligheten och praktiken; senast gav artisten Sofia Karlsson ut en uppmärksammad cd. Dan Andersson är vår Robert Johnson, en nordisk blues, ständigt spökande. Nu har Göran Greider skrivit en bra bok om honom, Det gångna är en dröm och det närvarande förstår jag icke.

Den handlar kanske mer om det komplexa sammanhanget Dan Andersson än om mannens lyrik, vilket är helt okej. Poesin finns ju att ta del av i böcker och i artisters inspelningar. Här är det bakgrunden, de personliga, politiska och delvis religiösa förutsättningarna Greider berättar om. Det finska ursprunget däruppe i skogarna; om fadern som var som ett helgon, och sådana är svåra att leva med, och kräver sina uppror. Om fattigdomen och den ständiga splittringen mellan skogen och storstaden - spelmannen Dan Andersson gillade Stockholm, där han kom att dö ung på ett hotell i Klarakvarteren, och det var det senare som mer än något annat gjorde honom till myt. Och naturligtvis har den myten stått i vägen för poesin.

I detta försöker Greider bringa viss reda och reson, så gott det går. Det blir rätt svårt, och fascinerande, eftersom Dan Anderson var en så gåtfull och komplicerad person - naturligtvis delvis en posör, men det är de flesta författare, det ingår i spelet. Greider betraktar honom som en gränsmänniska, kluven av inre motsättningar, djupt engagerad, men samtidigt på distans. Lars Forssell sa en gång att det finns ett omänskligt drag hos alla större konstnärer, en det självvalda utanförskapets iakttagande kyla. Dan Andersson bekräftar inte medelklassens fördom om den folklige konstnären som en enkel poet som skriver enkla verser för det enkla folket, och det är Greiders styrka att han framhåller detta. Ja, det är en fin bok.