Poesin är den enda sfär i livet där jag är fri. Det berättar en av Rysslands viktigaste poeter, Gennadij Ajgi, i en intervju som återges i essä-, intervju- och diktsamlingen Samtal på avstånd, en utmärkt introduktion till hans författarskap. Att Ajgi talar om lyriken som en frizon har förmodligen delvis att göra med det stora mått av ofrihet han tvingades leva under. Han betraktades med misstänksamhet av Sovjetunionens makthavare och avstängdes i sin ungdom från litteraturinstitutet med motiveringen att han skrivit en fientlig diktsamling som undergrävt den socialistiska realismens metod.
Publiceringar dök så småningom upp i utlandet, men på hemmaplan fick denne betydande förnyare vänta ända till slutet av 80-talet för att se något av sin diktkonst i tryck. Man kunde förmoda att Ajgis dikter under de förbjudna åren spreds via underjordiska samizdat, fast innehållet ansågs inte tillräckligt "oppositionellt".
Sannolikt har denna bedömning att göra med författarens inställning till handlingen som begrepp och företeelse, både i poesin och livet i övrigt. I Samtal på avstånd skriver han att handlingen är förrädisk eftersom man kan ha kompassnålen inställd mot ett mål och ändå hamna någon annanstans.
Mot den rätlinjiga och opålitliga handlingen ställer han ett av sina centrala begrepp, sömnen. Detta tillstånd befinner sig bortom det medvetnas kontroll och verkar vara en förutsättning för Ajgis skapande. "Att 'våga' vistas i sömnen, låta sig berikas av den, meddela sig med den, - här, om ni så önskar, ligger den försiktiga självtilliten hos Poesin, - den har inte behov av att man gör 'påpekanden' för den, att man tillåter eller kontrollerar …"
Gennadij Ajgi föds inte in i det ryska språk han är med om att vitalisera. Han växer upp i Tjuvasjien, en republik cirka 50 mil öster om Moskva där man talar ett turkiskt språk. Boris Pasternak uppmuntrar vännen att våga det mödosamma språkbytet, något han själv genomlevt.
Att Ajgi lämnar tjuvasjiskan innebär dock inte att han fjärmar sig från sin kulturella bakgrund. På mödernet tillhör han en schamansläkt och han påverkas av den förkristna, animistiska tradition som inte separerar människan från naturen. I poesin såväl som i essäistiken bildas en intressant spänning mellan en förbehållslös ömsint närhet till allt levande och en strikt intellektuell distansering. Dikten Tröst: fält från 1967 inleds så här: "i gestalt och i stoft (som i ett rött moln):/ av ett fält (som i morgonrodnad):/ av ett fält (som av ande):/ dröj kvar/ o bön (sömnlöshet) -/ som för att själv få färg! -/ till glädje (för den svage)".
Själva arbetsmetoden hör också samman med denna livshållning. För att beskriva det som egentligen inte går att precisera i ord använder sig Ajgi av några koordinater, varav sömn, i motsats till kontrollerande vakenhet, är en. Den "objektiva" tystnaden erbjuder en förspråklig plats - som enligt poeten inte bör förväxlas med ett taoistiskt ingenting - där en skapande energi redan befinner sig i rörelse. Språket som sedan föds ur tystnaden har även den en autonom energi som finner ett sätt att samverka med författarens speciella temperament.
När man läser Gennadij Ajgis ord om sin metod förstår man att ljuset på denna plats är mycket starkt och att konstnären gör klokt i att inte stirra rakt mot kraftpunkten utan använda sömnens mer omedvetna skådande.
Ajgi påverkas givetvis också av samtidens konstnärliga strömningar. Majakovskijs poesi betyder mycket för honom och han influeras av futuristernas språkexperiment, även om han idémässigt menar sig vara antifuturist. Han läser och läser om Kierkegaard och umgås närmast swedenborgskt med Nietzsche och Baudelaire. Han är skeptisk till delar av den nutida poesin och sörjer över tendensen att "förbanna den värld som vi med eller utan förbehåll - ändå får kalla för 'skapelsen'".
Lyckligast som människa och konstnär blir Gennadij Ajgi när han äntligen får sin efterlängtade dotter. Veronikas häfte tillkommer under flickans tidiga barndom och är något av det vackraste som skrivits av en far till en dotter. I De första orden iakttar författaren barnets trevande kontakt med det språk som just bestämt sig för att lära känna henne. "Det är - bara ett halvdussin: som småsten i handen … - försiktigheten - för att inte tappa - och det tafatta vägandet av dem - med en sorts förlägenhet: liksom - för att hålla fram dem: 'här …' - en bön rentav och ett rop - en anspråkslös skänk: av hela sin varelse".