De modernistiska portalverken brukar oftast karakteriseras som söndrade berättelser om hur människan skiljer sin sanning från idén om helhet. Det gäller också Virginia Woolfs tredje roman Jacobs rum från 1922 som nyligen utkom i reviderad översättning. "Icke en berättelse utan en serie fragment", skrev en uppskattande Artur Lundkvist om boken. Man glömmer dock lätt att helhetens söndring också möjliggör nya former av kontinuitet. Hos Woolf som enligt egen utsago fann sin stil i Jacobs rum, är det hårda, kantiga och lossbrutna den ena sidan av en verklighet som också manifesterar sig i form av ett flöde och en vågrörelse.
Det här sökandet efter en kontinuitet så att säga runt medvetandets hörn, sker hos den periodvis djupt deprimerade Woolf under överinseende av en annan vaksamhet som handlar om psykisk hushållning. Inte minst i dagboken förnimmer man hur mycket som står på spel i rörelsen mellan det meditativa och det extroverta.
Av den skickligt redigerade kortversion av dagboken som utges i dagarna under titeln Ögonblick av frihet, framgår att livspusslets ständiga avvägningar mellan det inre och det yttre också var en oavbruten konstnärlig kamp. Även när hon år 1923 tänker kring framtiden för det förlag, Hogarth Press, som hon och maken Leonard driver, gör sig helhetens och söndringens problematik gällande: "vi ska bli vår tids välgörare … och umgås med unga människor, och rota i den stora russinkakan och aldrig, aldrig sluta arbeta med hjärnor eller fingrar eller tår förrän våra lemmar flyger isär och hjärtat virvlar iväg som stoft …"
Redan på första sidan i romanen kan man se hur realism och impressionism smälter in i varandra när Jacobs mor Betty Flanders höjer sina tårfyllda ögon från brevet hon skriver och får se hur "hela viken dallrade, fyren vacklade". Den människa som skall bli romanens centrum och gåta är ännu en liten pojke, men hans upplevelse på stranden förebådar hans korta liv. Han får se ett kärlekspar, han hotas av det inrusande vattnet och han finner en fårskalle vars käke han tar med sig. Dessa tre emblem läggs inte fast i någon tolkning och förblir just därför verksamma berättelsen igenom.
I ett utmärkt förord säger Heidi von Born att Jacobs rum kanske är Woolfs vackraste roman. Jag håller nog snarare på Vågorna i det avseendet, men Jacobs rum är svår att glömma efter läsningen: det finns något hjärtslitande i den kavalkad av stympade öden som redovisas så att säga i förbigående medan första världskriget hastigt närmar sig.
Vi får skymta Jacob på seglats med en studiekamrat, i smoking på partyn, läsande Platon vid brasan, men till slut är det bara ett tomt rum och ett par skor kvar av honom. Det vanliga är att läsa Jacobs försvinnande som en död i det krig på vilket hans efternamn Flanders alluderar. I fonden har man också velat se Woolfs egen brors död i tyfus år 1906 efter en Greklandsresa. Jacobs förälskelse under en Greklandsresa blir också en novell som ligger stilla under ett antikt ljus, på en annan nivå än mosaiken av intermezzon i övrigt. Det må vara hur det vill med bakgrunden: idén att skriva en roman vars huvudperson blir synlig endast via andras beskurna, hastiga och skeva glimtar av honom, är genial och än i dag verkningsfull.
I sin eleganta nya essäbok How Fiction Works skriver kritikern James Wood en den moderna romanens historia, där arvet från realismen värderas högt utan att stilkonsten efter Flaubert avfärdas. Han räknar Woolf till den skara av "stilens miljonärer" som visserligen är språkligt mycket förmögna men ändå använder "samma sedlar som alla andra". Det gäller inte bara på ordens nivå. När Italo Calvino efter andra världskriget skall gestalta människans tomhet får han tillgripa "den obefintlige riddarens" tomma vandrande rustning, en absurd bild. Woolfs förtvivlan är inte stiliserad på det sättet. På snart sagt varje sida bär hennes prosa vittne om att den som skriver ännu tror att kontinuiteten mellan en sönderfallande yttervärld och individens sinnen är meningsfull.
Det märks i hennes behandling av presens. I dagens svenska prosa är presens ofta ett neutralt, filmiskt öga. Hos Woolf är nuformen evighetens jordiska manifestation, en ständig påminnelse om det mänskliga medvetandets unika prägel och alltings försvinnande - det vill med andra ord säga att döden har kvar sin mening. Trots skyttegravarna kan det ännu unga moderna medvetandet fästa visst hopp vid sin egen känslighet. Man kanske kunde säga att i Jacobs rum finns ännu sorgen kvar som konstruktiv konstnärlig möjlighet.
Dagböckernas Virginia är ofta briljant, rolig och heroisk, men inte sällan iskallt fördömande och självupptagen eller trängd i en överbefolkad tillvaro. Jacobs rum däremot överlämnar åt eftervärlden vårt ansvar för varandra som en gåtfull fråga om tomhetens betydelse i våra liv.