Helena von Zweigbergk: Ur vulkanens mun
Helena von Zweigbergks nya roman är ett välfångat relationsdrama.
Relaterat
Sent på kvällen gör jag ett uppehåll i läsningen av Helena von Zweigbergks roman Ur vulkanens mun, för att titta på SVT24:s program Styvfamiljer. Ett hårt ansatt föräldrapar, styvpappa och biologisk mamma, har i vreden och förtvivlan över den egna relationen, förlorat förmågan att se familjens barn. Och det trots att dessa barn för tv-tittaren så uppenbart är de som drabbas allra svårast när familjens vuxna skapar konflikter som ställer barnet eller barnen i triangelns mest utsatta hörn.
Helena von Zweigbergks relationsdrama handlar inte om en styvfamilj, men problematiken är densamma. Två vuxna som en gång älskade varandra gränslöst förmår nu knappt att vistas i varandras närhet. De använder sina två barn som skydd, som förklaring och som stridsplats. Fadern surar, skäller och anklagar: hur kunde du låta sonen springa rakt ut på flygplatsens landningsbana? hur kunde du glömma att smörja in dottern med solkräm? varför är det alltid bara jag som måste säga nej? Modern, romanens berättare, rör sig i ständig skräck för att göra fel, samtidigt som ett våldsamt motstånd pulserar precis under ytan.
De befinner sig i Etnas skugga, på Sicilien, i hopp om att komma vidare. Så blir det inte. Istället får surheten, sveken och avståndet fritt spelrum. Av allt det barnen drömt om hemma blir ingenting. Det är inte så kul att leka på stranden när en våldsam vrede håller föräldrarna isär.
Trots en tämligen konstlös prosa, fångar von Zweigbergk väl det virrvarr av projektioner som romanens föräldrapar gått vilse i och den obalanserade gungbräda av missnöje som deras äktenskap utvecklats till. När de slutligen möts ansikte mot ansikte utan barn att gömma sig bakom eller strida på, händer mycket, mycket fort. "Vad ledsna vi är", konstaterar kvinnan. "Ja", säger mannen, "Vad ledsna vi är".
Där formuleras också ett slags kvinnligt medvetande: en vägran att vårda rollen som den missnöjda, ett bejakande av den egna viljan som den enda möjligheten att rädda det som räddas kan. Det känns som att ha läst en klok rådgivningsspalt i romanform.
Helena von Zweigbergks relationsdrama handlar inte om en styvfamilj, men problematiken är densamma. Två vuxna som en gång älskade varandra gränslöst förmår nu knappt att vistas i varandras närhet. De använder sina två barn som skydd, som förklaring och som stridsplats. Fadern surar, skäller och anklagar: hur kunde du låta sonen springa rakt ut på flygplatsens landningsbana? hur kunde du glömma att smörja in dottern med solkräm? varför är det alltid bara jag som måste säga nej? Modern, romanens berättare, rör sig i ständig skräck för att göra fel, samtidigt som ett våldsamt motstånd pulserar precis under ytan.
De befinner sig i Etnas skugga, på Sicilien, i hopp om att komma vidare. Så blir det inte. Istället får surheten, sveken och avståndet fritt spelrum. Av allt det barnen drömt om hemma blir ingenting. Det är inte så kul att leka på stranden när en våldsam vrede håller föräldrarna isär.
Trots en tämligen konstlös prosa, fångar von Zweigbergk väl det virrvarr av projektioner som romanens föräldrapar gått vilse i och den obalanserade gungbräda av missnöje som deras äktenskap utvecklats till. När de slutligen möts ansikte mot ansikte utan barn att gömma sig bakom eller strida på, händer mycket, mycket fort. "Vad ledsna vi är", konstaterar kvinnan. "Ja", säger mannen, "Vad ledsna vi är".
Där formuleras också ett slags kvinnligt medvetande: en vägran att vårda rollen som den missnöjda, ett bejakande av den egna viljan som den enda möjligheten att rädda det som räddas kan. Det känns som att ha läst en klok rådgivningsspalt i romanform.
