Pernilla Glaser: Mitt rätta jag
Det är krångligt värre i Pernilla Glasers tredje roman.
I många år drev mina vänner med mig för att jag var en sån som "inte stod ut med berättelser om människor som krånglade till det för sig". Epitetet erhöll jag efter att ha tagit månader på mig att genomlida Dostojevskijs Brott och straff, och sedan höll det liksom i sig. Länge. För det finns ju ganska många historier om människor som krånglar till det för sig ...
Nu hade jag nästan glömt det. Det var länge sen jag stängde av teven eller slog igen en bok för att jag mådde illa av att behöva ta ytterligare del av den redan dömda huvudpersonens sprattlande i det nät av huvudlösa handlingar som hon eller han så uppenbart var dömd att gå under i.
Men så läser jag Pernilla Glasers tredje roman, Mitt rätta jag, och där är den igen; den galopperande olusten inför en människa som för varje steg bara gör allt värre. Hade det inte handlat om en bok som jag skulle recensera, hade jag nog inte förmått läsa den till slut. För berättelsen om 35-årige Nicke, som efter ännu en otrohetshistoria kastas ut ur radhuset och familjelivet, handlar om krångel om inte från början till slut, så i alla fall nästan till slut. Nicke vill vara något han inte är; lyckad, framgångsrik, uppskattad och rik. Men är i stället motsatsen, misslyckad, skuldsatt och en allt större pest för sin omgivning. Han ljuger, han bedrar, han sviker och han förstör. Inte, egentligen, för att han vill vara elak, men för att han genom att se sina tillkortakommanden som uttryck för en "kosmisk orättvisa", är oförmögen att ta ansvar.
Graden av manliga galenskaper staplade på varandra får mig att tänka på en film av Hannes Holm och Måns Herngren. En sorts medelklassmoralitet som trots Glasers skickliga klaustrofobiska stil, inte riktigt hittar balansen mellan tokrolig och tragisk.
Ingen kan bli vuxen på en vecka. Inte heller Nicke. Men möjligen menar Pernilla Glaser att när hon kört sin huvudperson rejält i botten, så måste han åtminstone öppna ögonen tillräckligt för att inse att valet av liv i den stunden är hans eget. Han kan inte längre gömma sig bakom sin borgerliga radhuslögn, han är lika hemlös som fyllisarna på parkbänken. Men tack vare den orättvisa som inte är kosmisk utan social, är det knappast där han kommer att sluta.
Nu hade jag nästan glömt det. Det var länge sen jag stängde av teven eller slog igen en bok för att jag mådde illa av att behöva ta ytterligare del av den redan dömda huvudpersonens sprattlande i det nät av huvudlösa handlingar som hon eller han så uppenbart var dömd att gå under i.
Men så läser jag Pernilla Glasers tredje roman, Mitt rätta jag, och där är den igen; den galopperande olusten inför en människa som för varje steg bara gör allt värre. Hade det inte handlat om en bok som jag skulle recensera, hade jag nog inte förmått läsa den till slut. För berättelsen om 35-årige Nicke, som efter ännu en otrohetshistoria kastas ut ur radhuset och familjelivet, handlar om krångel om inte från början till slut, så i alla fall nästan till slut. Nicke vill vara något han inte är; lyckad, framgångsrik, uppskattad och rik. Men är i stället motsatsen, misslyckad, skuldsatt och en allt större pest för sin omgivning. Han ljuger, han bedrar, han sviker och han förstör. Inte, egentligen, för att han vill vara elak, men för att han genom att se sina tillkortakommanden som uttryck för en "kosmisk orättvisa", är oförmögen att ta ansvar.
Graden av manliga galenskaper staplade på varandra får mig att tänka på en film av Hannes Holm och Måns Herngren. En sorts medelklassmoralitet som trots Glasers skickliga klaustrofobiska stil, inte riktigt hittar balansen mellan tokrolig och tragisk.
Ingen kan bli vuxen på en vecka. Inte heller Nicke. Men möjligen menar Pernilla Glaser att när hon kört sin huvudperson rejält i botten, så måste han åtminstone öppna ögonen tillräckligt för att inse att valet av liv i den stunden är hans eget. Han kan inte längre gömma sig bakom sin borgerliga radhuslögn, han är lika hemlös som fyllisarna på parkbänken. Men tack vare den orättvisa som inte är kosmisk utan social, är det knappast där han kommer att sluta.
