Karin Fossum är av goda skäl en av de mest lästa kriminalförfattarna i Norge och jag blir också imponerad av hur mycket hon lyckas fånga in på de första sidorna av Den som älskar något annat. Där är mördaren på väg in i skogen med sin börda, där söndagspromenerar vittnena, Reinhardt och Kristine, sammanbundna i ett äktenskap präglat av trista rutiner, kärlekslöshet och underordning (han dominerande, hon ängslig). Och så den yttre beskrivningen av de tre och av det snabba mötet i skogen, av chocken när paret finner en halvnaken mördad pojke vilande i mossan under ett träd. Allt är iakttaget och formulerat med de psykologiska undertonerna som är typiska för Karin Fossum.

Efter metaromanen Brott förra året slår Karin Fossum för åttonde gången åter följe med kommissarie Konrad Sejer och med Skarre, hans högra hand, förtrogne och samtalspartner. Den som älskar något annat är en välskriven berättelse om jakten på en pedofil som för sin egen anonyma, patetiska talan redan från början, skräckslaget medveten om att han har begått ett av de värsta och skamligaste brotten en vuxen kan begå.

Den som älskar något annat har en kriminalromans alla förväntade inslag: skildringen av polisarbetet, av skräcken då ännu ett barn försvinner, av förhören med anhöriga och kringboende, av stämningen på orten - men än mer förstärkt är denna gång Fossums vilja att borra under brottens yta. Hon letar efter förklaringar till människors beteende och söker i barndomen svaren på pedofilens. Nästan lika stor vikt läggs vid Sejers och Skarres samtal om yrket, om livets oroande villkor, som vid deras sökande efter mördaren. Genom skildringen av Reinhardt (en läskig typ) och Kristine, talar också samhället: det sensationslystna, det självcentrerade och kalla. Glimtar från andras miljöer ger andra bilder - glädje och kärlek är det ont om. Karin Fossums vilja att komplicera och nyansera och göra detaljer betydelsebärande är välgörande och skiljer en god kriminalroman från en dålig.