Stephen Farran-Lees intervjubok Östergren om Östergren är säkert en mycket användbar guide till Klas Östergrens författarskap och definitivt en nödvändig läsning för alla älskare av romanen Gentlemen.
Samtidigt är dess uppläggning ganska stel. Farran-Lee går fram kronologiskt, från bok till bok, redogör för kritiken och bokdesignen. Han berättar om platserna som författaren bott på och först sedan blir det utrymme till samtalet med Östergren. Kommentarerna till bokomslagen känns poänglösa. Den olidligt stockholmska beskrivningen av Österlen hade jag klarat mig utan. Litteraturens samspel med dagskritiken framstår som intressant bara när det gäller Gentlemen: det var Östergrens genombrottsroman och både Horace Engdahl och Mats Gellerfelt kunde lansera sig själva som dess försvarare.
Desto mer spännande är det att få lära känna Klas Östergrens egen syn på sin utveckling från debuten med dess metafortyngda prosa till den typiska berättarstil som Farran-Lee träffande beskriver så här: "Förloppet är mycket koncentrerat, berättelsen egentligen linjär, men hela tiden komplicerad och fördjupad av ett slags tidsvirvlar ... Klas Östergren börjar på allvar försöka skriva en prosa som inte bara gestaltar tidens gång, utan som i sig ska vara tidens gång."
Östergren förtydligar sin kritik av ett samhälle där besluten tas i slutna sällskap men bekänner också sin leda inför 70-talsvänstern. Han vill dock inte utpeka någon, vilket är litet trist med tanke på hur han uttrycker sig: "Många av dem har för övrigt blivit framstående mediemänniskor. Jag ska inte nämna dem vid namn, men mitt förakt för dem tilltar år för år." Vem kan han tänka på?
Apropå 70-talsvänstern så uppges många ha blivit provocerade av att Östergren i samband med Gentlemen lät fotografera sig med slips. Så löjligt. Man får åtminstone nästan lust att på ren djävulskap knyta sig en oklanderlig Duke of Windsor-knut. Alltid retar det någon.