Allt stod uppenbarligen inte helt rätt till med det slutande 1800-talet, i samhällskroppen fanns liksom ett slags krypande känsla. Sekelskifteströtta hjärnor ockuperades av medusor, flickvampyrer, huggtandsförsedda vaginor och paralyserade estetmän. Den framväxande neuro- och psykologivetenskapen kunde inte göra annat än att ställa förvirrade diagnoser. Kvinnorna blev galna av att försöka efterlikna männen, och männen blev olyckliga av den dumma dubbelmoralen, som drev dem i armarna på prostituerade då ingen (avgifts)fri kärlek fanns att få.
Om de där febriga fin de siècle-stämningarna och ett förbisett men hett författarförhållande skriver Ebba Witt-Brattström i sin nyutkomna Dekadensens kön.
Den skånske bondsonen Ola Hansson kom ut som skald mitt under det friskt satsande moderna genombrottet, med tiden skulle han skriva nerviga noveller om vilsna män och farliga fruntimmer. Hanssons blivande fru Laura Marholm var en balttysk dramatiker, som kom att ersätta sin ungdomsvurm för Henrik Ibsen med vad Witt-Brattström beskriver som en "strategisk essentialistisk" feminism.
Marholms särartade dekadensprogram (bland annat uttryckt i Till kvinnans psykologi, 1897) var uppenbarligen en reaktion mot den manligt dirigerade, rovdriftiga industrialismen. För hennes make verkar de nya estetiska strömningarna mest ha fungerat som värn mot den unga, kvinnligt konnoterade masskonsumtionskulturen. På något vis fick de i alla fall ihop det. Witt-Brattström drar oundvikligen några nutidsparalleller, och samlar sina sidor på rutin (ibland trummar det på för fort, Strindbergs Dödsdansar-Edgar blir Edvard och ett årtal hamnar fel).
Detta förtar hursomhelst inte intrycket av Dekadensens kön som en klipsk bok om ett förbleknat, kvinnligt författarskap.