Viveca Lärn: Värmebölja
Värmeböljan dallrar och ögonen skjuter arga blixtar i Viveca Lärns nya roman om Saltön.
Helst skulle jag förstås ha sett något avsnitt av teveserien Saltön. Då hade jag haft Tomas von Brömssens, Ulla Skoogs och Per Myrbergs ansikten att tillgå i stället för de i och för sig rätt näpna tecknade porträtt av gestalterna som möter mig på insidan av pärmarna. Men det kan ju finnas en poäng med att vara fel läsare också, precis som med att hamna på en fest där man inte känner någon och är tvungen att vara särskilt uppmärksam på vad människor säger eller inte säger.
Med tanke på Lärns omfattande - och flera gånger prisbelönade - produktion förväntar jag mig ett gediget berättande i Värmebölja, en professionell författares självklara omsorg om de språkliga och dramatiska verktygen. Men Lärn tycks ha haft väldigt bråttom den här gången och använder sig av ett pratigt och rastlöst, för att inte säga okoncentrerat framställningssätt - och lite väl många blankslitna berättarschabloner i stil med "Hennes ögon sköt arga blixtar". Ibland verkar hon inte komma ihåg vad hon skrivit bara några meningar tidigare eller bry sig om rimligheten i det hon berättar. Jag har då aldrig sett de bohuslänska bergens konturer börja värmedallra redan klockan fem på morgonen ens i en värmebölja.
Här finns också ett egendomligt ointresse för psykologisk dramaturgi. Nog borde frilansjournalisten Tommys återfall i alkoholism och väg tillbaka till nykterheten få en grundligare belysning än vad han råkar stoppa i mun. Men mycket av tillvaron på Saltön verkar å andra sidan kretsa just kring måltider, eller snarare kring allt som ger utrymme för småprat och ännu mer småprat. Inte ens den pyroman som härjar i romanen lyckas egentligen punktera trivsamheten. Det gör heller inte en i grund och botten tragisk och ensam gestalt som Baskermannen, som helst vill stå i Blomgrens tobak och bläddra i herrtidningar dagarna i ända och givetvis blir misstänkt för pyromandåden. Hur ska läsaren kunna ta hans ömklighet på allvar när inte författaren orkar göra det?
Förlaget borde verkligen ha hjälpt Lärn att ta bättre hand om den genuina berättarlust som ändå glimmar till här och var.
Med tanke på Lärns omfattande - och flera gånger prisbelönade - produktion förväntar jag mig ett gediget berättande i Värmebölja, en professionell författares självklara omsorg om de språkliga och dramatiska verktygen. Men Lärn tycks ha haft väldigt bråttom den här gången och använder sig av ett pratigt och rastlöst, för att inte säga okoncentrerat framställningssätt - och lite väl många blankslitna berättarschabloner i stil med "Hennes ögon sköt arga blixtar". Ibland verkar hon inte komma ihåg vad hon skrivit bara några meningar tidigare eller bry sig om rimligheten i det hon berättar. Jag har då aldrig sett de bohuslänska bergens konturer börja värmedallra redan klockan fem på morgonen ens i en värmebölja.
Här finns också ett egendomligt ointresse för psykologisk dramaturgi. Nog borde frilansjournalisten Tommys återfall i alkoholism och väg tillbaka till nykterheten få en grundligare belysning än vad han råkar stoppa i mun. Men mycket av tillvaron på Saltön verkar å andra sidan kretsa just kring måltider, eller snarare kring allt som ger utrymme för småprat och ännu mer småprat. Inte ens den pyroman som härjar i romanen lyckas egentligen punktera trivsamheten. Det gör heller inte en i grund och botten tragisk och ensam gestalt som Baskermannen, som helst vill stå i Blomgrens tobak och bläddra i herrtidningar dagarna i ända och givetvis blir misstänkt för pyromandåden. Hur ska läsaren kunna ta hans ömklighet på allvar när inte författaren orkar göra det?
Förlaget borde verkligen ha hjälpt Lärn att ta bättre hand om den genuina berättarlust som ändå glimmar till här och var.
