I sin nya bok, denna "sista rapport från fronten vid alla krig", har Ranelid "klättrat högt upp i sorgen", och det är från denna upphöjda position han talar. Om hatet och hämnden. Det är en trött, i djupet sargad man som, under "rapportens" gång på allt stolpigare, allt mindre salvelsefull, allt tröttare bibliska, tilltalar/anklagar Bush och genom honom hela mänskligheten. Metaforerna vevar, men det är som om också orden lämnar in nu: allt är förött.
Det finns något fegt i den litterära brevformen. Där romanen kräver logiskhet och sanning åtminstone gentemot sin egen slutna form, kan brevet strunta helt i detta, lämna påbörjade resonemang vind för våg därför att brevet, liksom förtvivlan, inte behöver gestalta, sortera och välja.
Överallt i Ranelids brev hittar jag osorterat material. Romanbyggaren hade kanske upptäckt den godhetsambivalens som nu trängs oförlöst bakom raderna, eller konflikten mellan den egna omedvetna islamofobin och Bushmotståndet, och kanske gjort något personligt farligare av det än bara som nu gå genom alla öppna dörrar som finns i anklagelseakten mot USA:s president. Eller upptäckt att alla cliffhangers som utlovar berättelser om modiga människor, "krigare" som drabbats av och ibland övervunnit hatet, aldrig blir stort mer än ett gestaltlöst raster bakom det som ju är brevets verkliga ärende: Björn Ranelids djupa upplevelse av utanförskap. Det är på denna "sårkant" han sätter läsaren, och kritikern, bakbunden, för var börjar egentligen texten? Det som inte är förhandsintervjuer om Björn Ranelids privat kända sorg? Textens egen integritet.