Det sägs att om man frågar en pojke i förskoleåldern om hur "killar är", så kommer han att svara med en uppsättning negationer: Killar tycker inte om rosa. Killar tycker inte om dockor. Killar gillar inte klänningar.
Det säger något sorgligt om detta att bli pojke. Och kanske i synnerhet om att bli pojke i förskoleåldern. För ingen gång i pojkblivandets historia tror jag så brutala ingrepp är nödvändiga som under dagisåren. Det är nämligen då som de små pojkarna är som mest upptagna med att strypa alla de sidor inom sig som kan uppfattas som "kvinnliga". Och då handlar det inte bara om färg- eller leksakspreferenser, utan om väsentliga mänskliga färdigheter. Närhet, småprat, empati.
Klart man blir förbannad. Och faktiskt när vi talar om den här åldern, mest förbannad å pojkarnas vägar. För hur mycket makttagande dom än, paradoxalt nog, förbereder sig för medan de springer, hojtar, sparkar och brottas, så sker det på bekostnad av annat. (Precis som, förstås, flickornas övningar gör dem extra bra på att tyst och stilla inordna och anpassa sig - och på sikt kostar dem inte bara fysiskt utrymme utan också inflytande.)
Pija Lindenbaums nya bilderbok, Kenta och barbisarna, handlar om precis detta. Omvärldens könade förväntningar och möjligheten att bryta med dem. Som Kenta. Han tycker det är tjatigt att jämt vara bäst på fotboll, liksom att hela tiden hålla på att kniva varandra med laserkniven, kriga ner småungar och bygga robotstridare. En dag lämnar han därför, till pappas förvirring, fotbollen hemma och packar istället ner en barbiedocka.
Gulligt? Nej, inte alls. Egentligen inte heller modigt. Snarare svårt. Tjejerna på dagis (bland annat Gittan som vi ju känner från Lindenbaums tidigare författarskap), är inte så där jättesugna på att släppa in Kenta i leken. Och när han ändå till slut lyckas kvalificera sig för att vara med (även om Agnes i varje bild är starkt skeptisk), är problemet de andra killarna. Hur ska de tolka att han leker dessa "typiska tjejlekar"?
Det går bra. Men så är också Kenta en högstatuskille, en sån som alla vill ha i sitt fotbollslag. Det gör det otvivelaktigt lättare för honom att hoppa över könsskaklarna, men det gör honom också till en utomordentlig superhjälte.
Och jag hoppas att han som sådan snarast ska få fungera som en tankeställare för varje fröken, förälder och barn som tror att någon i världen har något att vinna på att stängas in i existentiellt förkrympande föreställningar om manligt och kvinnligt.