I Vänaste land som kom ut förra året skrev Åke Edwardson initierat om de norra förorterna Hjällbo, Bergsjön, Rannebergen. I Nästan död man - den nionde och näst sista romanen om kommissarie Winter - är Edwardson tillbaka på hemmaplan, centrum runt Vasaplatsen. Han gör också avstickare till Brännö, Långedrag och Hotell 11, varifrån man kan se Älvsnabben frakta folk över älven "oändligt långsamt och komiskt sällan".
Till skillnad från deckarförfattare av enklare sort nöjer sig inte Edwardson med att rabbla gatuadresser. Han lyckas verkligen levandegöra staden och låta den vara en naturlig del av berättelsen, som Edinburgh är hos Ian Rankin, som Los Angeles är hos Michael Connelly.
Till strukturen är Nästan död man en pusseldeckare med flera parallella berättelser, predestinerade att mötas i de sista kapitlen. En historia rör en kallhamrad gangster, en annan en författare som försöker bearbeta ett barndomstrauma, en tredje en politiker som lever ett dubbelliv. Som en skugga över hela romanen ligger en flickas försvinnande, för trettio år sedan.
Det handlar mycket om döden och människans bräcklighet. Erik Winter känner sig gammal och trött, fastän han inte ens fyllt femtio. En svårartad huvudvärk har han drabbats av därtill och hans grinighet påverkar familjelivet i negativ riktning.
Jag tycker att Edwardson i tidigare Winterböcker tenderat att få lite bråttom när alla lösa trådar skall nystas samman, den här gången får berättelsen ta den tid den tar (över 500 sidor). Så mycket samhällskritik innehåller inte Nästan död man (brottsligheten i Göteborg har blivit grövre, författaren har inga teorier om varför), ett par sammanträffanden är absurt osannolika, men som helhet betraktad är detta ett skickligt konstruerat deckarpussel där läsaren får lagom mycket ledtrådar på vägen mot den våldsamma upplösningen.