En "trickster" är enligt antropologerna en sorts skälm som förekommer i folkdiktning och mytologier. Sådana figurer är moraliskt obestämbara, men mest inriktade på att ställa till med skandaler och skada. I den nordiska mytologin är gestalten Loke en hypertrickster: han är svekfull och lögnaktig, löser egna problem så att andra får svårigheter. Allt han hittar på är skumma planer. Loke ser till att den milde Balder dödas, och han bestraffas för detta genom att fjättras under en orm som dryper etter över hans ansikte. Hans trogna hustru Sigyn håller en skål över honom som skydd, men varje gång skålen måste tömmas så torteras Loke och jorden skälver. Loke kan för övrigt förvandla sig till precis vad som helst och enligt vissa källor så ska han ha haft ett homosexuellt förhållande med Oden, men det kanske bara är skvaller. Folk pratar så mycket.
Tricksterfigurer åstadkommer alltså mest en massa bekymmer. Men det innebär också att historier blir till. Utan sådana gestalter skulle människorna jorden runt inte ha så mycket att berätta.
Klas Östergren berättar om Loke i sin roman Orkanpartyt som är det första nordiska bidraget till ett internationellt utgivningsprojekt där över 30 förlag i fler än 35 länder låter författare återberätta myter. Det är en mycket egensinnig roman Östergren har skapat. Man kan misstänka att också författaren är inte så litet av en lurig - men osedvanligt ömsint - trickster, för den här historien har vi definitivt aldrig hört förut, även om myterna är uråldriga.
Långsamt men säkert förs vi in i en alternativ värld. Efter ett tag förstår man att man rör sig i en fornnordisk framtidsdystopi. Klimatförändringen har gått längre, dokusåporna har blivit värre. Säkrast lever en privilegierad överklass i skyddade områden. Huvudpersonen heter Hanck Orn - hans farfars far hade hetat Örn men nu har prickarna försvunnit från Å, Ä och Ö. Få kan läsa och skriva men gamla skrivmaskiner är en åtråvärd vara som Hanck lever på att sälja. Allting tycks styras av "Klanen", en grupp som sysslar med beskyddarverksamhet. Och Klanen är inte en sådan där lustig maffia av Maja Lundgrens sort som består av lyrikrecensenter i Aftonbladet. Nej, dess gudfader är en enögd gubbe som får information om allting som händer av två korpar. Oden själv.
Hanck, som älskar sin son Toby, får besked att denne har dött. Han lyckas luska ut att det har skett under ett party på en skärgårdsö där alla inom Klanen var närvarande. Sonen dödades av en bråkig kille bara för att han råkat nysa och inte bad om ursäkt. Liksom i mytens mord på trälen Fimafeng heter mördaren Loke. Det är en figur som ser som sin uppgift att "så split, vålla vrede, blanda men i mjödet". Hanck skaffar en revolver, fast besluten att hämnas.
Efter att ha läst Maja Lundgrens dagboksfiktion och Daniel Sjölins metaironier är det en stor lättnad att läsa en författare som litar på litteraturen och snarare misstror allt annat. Klas Östergren är också en musikalisk författare. Jag tror han är oförmögen att skriva en orytmisk mening. Allting faller naturligt på plats i hans händer och jag vågar inte gissa om han har lekt fram sin berättelse eller noga planerat den. Skickligt låter han historien kränga fram och tillbaka i tiden med tillbakablickar och förutsägelser - just så att läsaren verkligen känner att man här befinner sig i en berättelse, en saga full av meningsfulla sammanhang.
Ofta återkommer beskrivningarna till ämnen som sagor och skrivande. Mot slutet har Hanck druckit av skaldemjödet och fått förklarat för sig att det inte är fantasi som behövs för att bli författare. Det räcker med den kärlek han hyst för sin son. Han skriver de magiska orden "det var en gång" och allting klarnar: "Han skulle tillgripa exemplets makt, undvika teorier och anspråk på tillämplighet. Han skulle beskriva kärleken så starkt och intensivt och sakligt att den utgjorde ett bevis i sig, att den frigjorde sig från sammanhanget och framstod som en egen materia, en egen myt, påtaglig som en tegelbit." Fortfarande finns alltså författare som tänker så.
I högsta grad är detta således en berättelse om kärleken och om litteraturen själv. Finns också andra dimensioner? Politiska? Eftersom det förekommer en revolver och forntida gudar i romanen så associerar jag till en av mina favorittexter, "Ragnarök" av Jorge Luis Borges. Det är en kort drömbeskrivning där de gamla gudarna återkommer till jorden. Snart misstänker man emellertid att de under sin frånvaro blivit bestialiska och kriminella. Prosastycket slutar: "Vi tog fram våra tunga revolvrar (plötsligt fanns det revolvrar i drömmen) och med glädje dödade vi gudarna." Texten har tolkats som ett uttryck för politisk besvikelse inför peronisternas återkomst i författarens Argentina. Hur är det med Östergrens gudagangsters? Finns här en kritik av maktfullkomliga klaner? Jag tror nog att jag måste fundera litet till över den saken. Sysslar man med hermeneutik bör man komma ihåg att guden Hermes är en trickster. Så fort man tolkar något så uppstår nya bråk, nya berättelser.