Han är rädd för hennes ögon. Hon är rädd på riktigt, men tar av sig solglasögonen. Han sätter på dem igen. Sina egna har han behållit på hela tiden, som ett slags värn mot en farlig blick. En svensk författare reser till Neapel för att återuppleva barndomens reseminnen, studera lämningar från antiken och hålla sig på lagom avstånd från Camorran. Hon kommer för nära, en dagsgammal bekantskap låser in sig med henne i någon sorts spellokal. Han våldtar henne. Ledsagar henne hem till lägenheten, ber om en kopp kaffe och om hennes hand. För någon vecka kan de väl åtminstone vara gifta, han kan ordna med brudklänning.
På framsidan av Maja Lundgrens nya roman Myggor och tigrar (den förra hette Pompeji och handlade om tiden strax före katastrofen) poserar en grekmytologisk hjälte, det är Perseus så som den florentinske skulptören Benvenuto Cellini tänkte sig honom. I bragdmannens bronsnäve sitter det ganska sköna Medusahuvudet klistrat som en handboll. På insidan av höstens mest emotsedda svenska skandalbok skildras det stockholmska kulturkotterilivets avigsidor, varvat med iakttagelser av informell, syditaliensk näringsverksamhet. Av detta blir en häpen läsupplevelse, Lundgren nämner de anklagade vid namn och konstaterar att "de vill ha någon som kittlar dem på pungen och får dem att känna sig samhällskritiska. Oj vad småpojkarna pangar därute!"
Anspråksfulla pojkboksäventyr och herrklubbskollegialitet finns det alltså både här och där. Männen som tar mått och sikte på kvinnorna, och på klassiskt vis försöker nedkämpa de förskräckande gorgonerna. Och till slut begås så det mest fruktansvärda övergreppet, men författaren (och människan/kvinnan Maja Lundgren, som av allt att döma framlevt denna text och därför klassificerar sin berättelse som "camorristisk dokumentärroman med syfte att avskaffa våldsromantiken") förvandlas ju inte till en stum stenstod.
Perseus var i själva verket en ynklig typ, en gudarnas gunstling som med hjälp av osynlighetshjälm och bevingade sandaler fuskade sig till segern över sin ormhåriga motståndare. I myggornas och tigrarnas värld (titeln är hämtad från ett Vilhelm Ekelund-citat, det handlar om att de små sticken är värre än de stora angreppen) verkar i alla fall denne gamle parnassfavorit gälla för ett riktigt karlideal.
Livet är hårt, och litteraturen är orättvis! En manlig medarbetare på den kulturredaktion (Aftonbladet) som Lundgren senare ska vikariera på (och bryta med) säger att klassresenären har "pitten som enda vapen". Det är ett märkligt och obehagligt påstående. Vad är det egentligen som ska bekämpas, kanske de kvinnodominerade skrivarkurserna? Helt visst finns det män som använder sina könsorgan som vapen. Och detta medan arbetardöttrar erövrar högskolepoäng och tangentbord.
Maja Lundgren är en härdad och påtagligt observant krigskorrespondent, och hon har skrivit en rapport från en spottkopp. Myggor och tigrar kan utan tvekan betraktas som en personlig vendetta. Men bortsett från den uppenbara skvalleraspekten, är faktiskt inte sexistkategoriseringen av ett antal insiderintellektuella det som mest borde intressera de bredare läsarskarorna. Det är själva ryggkliarreflexen.
"Kulturen är en bransch med lite pengar men mycket prestige", konstaterar Lundgren, och sammanfattar på sätt och vis sin dokuroman i en enda mening. Det är under sådana förhållanden grundmurat intelligenta skribenter hemfaller åt en penistillbedjan, som förresten manifesteras titt som tätt i en massa andra sammanhang. Minns den brittiskimporterade SVT-produktionen Ballar av stål (nedlagd).
Patriarkatet har sina kvinnliga medlöpare, meddelar författaren. Sådana som får henne att försäkra att hon älskar barn, det är fullt möjligt även om man inte har några egna. I övrigt är det sympatiskt att Lundgren inte frammanar bilden av sig själv som helt igenom sympatisk. Är hon paranoid som ser dessa tecken på mansmakt uppenbara sig överallt? Att skicka hotfulla uppgörelsemejl till före detta kollegor röjer kanske egna maffiaböjelser, men det är ju bägaren som rinner över. Sidorna fylls av intrigerande, men rymmer ingen traditionell intrig. Det har hursomhelst hänt förr att febriga dagboksinfernon hyllats duktigt, och då gav ändå upphovsmannen prov på en rejäl dos inbillningssjuka.
I slutet av boken samtalar litteratören med sin förläggare om manuset, det finns saker som bör bearbetas. Neapeldelen ska det jobbas med, lovar berättaren. Och Italienpartierna kunde det kanske ha knogats ytterligare lite med, emellanåt framstår de som alltför långrandigt därför-älskar-jag-Neapel-privata. Då söker sig tanken till Sverige, och historien vill klyva sig i två. Fast man begriper ju hur allting hänger ihop. För tio år sedan utkom Carina Rydberg med sin rese- och sedeskildring om Indien och Stockholm. Man kan tillhöra den högsta kasten, eller skuffas i den innersta kretsen. Det är världen för de invigda.