Pär Thörns fragmentsamling Inventeringen jobbar i en dokumentaristisk tradition med starka rötter till sextitalets litteratur. Då kom en mängd romaner och diktprojekt med besläktad, civilisationskritisk ram: huvudpersonen är placerad vid ett utdraget, svårdefinerat utrednings- eller forskningsarbete, och berättelsen handlar lika mycket om hans egna tvivel på och uppror mot uppdraget.
Jag tänker på flera Jersildböcker, Staffan Seeberg, varför inte Erik Beckman också. Men fältet är vidsträckt, från auktoritära framtidsskildringar till intellektuella självprövningar.
Thörn har sin egentliga bas i performancekonsten, och det är när allting regelbundet går till överdrift som han är som bäst.
Subjektet i boken är löneanställd för att under obegränsad tid och med obegränsade forskningsresurser redogöra för innehållet i ett dokumentskåp som han fått sig tilldelat. Instruktionerna är ytterst vaga, förutom en grundregel att föremålen på intet vis får modifieras. Den mystiska trälådan kan således inte brytas upp, utan förblir en mystisk trälåda.
Det är ett lika tillåtet förhållningssätt att fantisera och fabulera som att mäta, väga och beskriva. En typisk utflippning finns i anteckning 48 (av sammanlagt 132). Ett enstaka popcorn, "lite väl saltat", har DNA-testats och samkörts med brottsregistret utan positivt resultat. Då växlar forskaren över i en hejdundrande rekonstruktion av en möjlig historia om en förälskelse, och avslutar:
"Denna hypotes grundar jag på en diffus känsla som surrar i mitt huvud. Jag vill inte ge denna känsla ett namn. Jag vägrar."
Thörn har gjort ett gott skrivarbete; det märker man inte minst på hur rolig och sprakande texten känns vid uppläsning. Desorienteringen blir kusligt bekant och användbar. Man känner igen sig.