Alvar Eide, som arbetar i ett konstgalleri, är en ensam, fåmäld, ordentlig man, lite över fyrtio år. Han är, tänker han ideligen, nöjd med sin inrutade tillvaro. En dag kommer en ung kvinna in i galleriet. Hon ser ynklig ut och fryser. Alvar som är en vänlig själ ger henne en kopp kaffe - och från den stunden förändras hans tillvaro. Den unga flickan, som är narkoman, invaderar hans liv.
Alvar Eide och den nerknarkade flickan är tillsammans med en medelålders kvinnlig författare huvudperson i Karin Fossums roman Brott. Fossum, som jämte Anne Holt, är en av de främsta inom norsk deckargenre, har alltså övergivit kommissarie Konrad Sejer och hans assistent Jacob Skarre, radarpar i flera av hennes böcker. Brott är inte ens en kriminalroman utan en metaroman där den gode, normalt försynte Eide trängt sig före i den kö av fiktiva personer som ringlar utanför författarens hus. Han vill inte längre vänta på att bli berättad och ber att hon skall släppa in honom i sin nya bok. Brott blir så en undersökning också av författarens roll, av skrivandets processer och med en ganska märklig diskussion mellan romanfiguren och dess skapare.
Vardagliga, gråa människor har det varit gott om i Fossums böcker. Det psykologiska borrandet, inte det besinningslösa mördandet, snarare människors oförmåga att hantera sina liv har varit ledmotiv - och allt går igen i Brott. Det är bara formen, själva greppet som är annorlunda - och den allt tydligare markeringen av de existentiella frågorna - de som handlar om vad vi gör med våra liv, de som funderar över godhetens möjligheter och: nej, inte om ondskan, men i just detta fall, om hur goda handlingar kan leda till undergång. Metaromanen är ingen lätt genre och hur intressant är det att läsa om en författares mödor och om en man som är så irriterande renons på handlingskraft, så ängslig och gråmelerad? Förbluffande nog är det underhållande nästan hela tiden. Det finns ett tryck i texten, som inte minst tack vare Ulf Örnkloos översättning, skapar spänning.