Före mars 1999 var tidningen Arbetaren en tidning som jag inte direkt hade brytt mig om. Men det nummer som släpptes då, lagom till 8 mars förstås, fick mig att börja prenumerera direkt. (Jag har en minnesbild av hur tidningen, tillfälligt omdöpt till "Arbeterskan", närmast i triumf bars in på en feministfest som samlade stora delar av Stockholms feminist-community av de stolta skaparna Bratt och Lodalen själva.) I "Arbeterskan" var det premiär för xx-sidorna, med feministiskt material, men det viktigaste var förstås den så kallade könsbalanseringen av hela tidningen. Nu skulle det vara slut på den manliga dominansen, hälften av utrymmet skulle ges till kvinnor - både på plats på redaktionen, bland medverkande, och bland intervjuade. Toppen, tyckte vi på feministfesten. Uselt, tyckte en hel del av tidningens läsare, som hatade loss per brev och mejl. Arbetaren hade förvandlats till ett "språkrör för homosexuella och feminister", tyckte man bland annat. Att en öppet lesbisk person, Mian Lodalen, för första gången i tidningens historia, hade anställts och att materialet nu till hälften var producerat av kvinnor var för mycket för vissa av tidningens kärnläsare. Trist och förutsägbart.
Om bland annat detta berättar nu Mian Lodalen och Anna-Klara Bratt i sin bok Könsbalans. Förutom en historieskrivning över hur könsbalanseringen av Arbetaren gick till, där både positiva och negativa röster får komma till tals, innehåller boken också andra goda exempel på konkret jämställdhetsarbete samt en steg för steg-guide till användbara metoder. Vi har läst det förr, men den gedigna egna erfarenheten, där man inte hymlar med att allt inte var eller är solsken lyfter Könsbalans till högre höjder.