Sofi Oksanens debutbok inleder med att ge läsaren onda aningar. Det första avsnittets detaljrika skildring av en spyende kvinna, som lärt sig alla tricks som finns för hur man döljer vad man håller på med för omgivningen, blir ett slags filter för resten av läsningen.
Det blir därefter svårt att tro att den trevande, blyga kärleksrelationen som mellan estniskan Katariina och "finnen" kommer att leda till något gott. Och det blir också mest svårt. "Finnen", som förblir namnlös boken igenom, är en frånvarande man till Katariina och en frånvarande pappa till Anna, som är hon som spyr på bokens första rader. Och som sedan som vuxen kommer att ta med sig erfarenheten av den kontaktlösa relationen in i sina egna möten med män.
Stalins kossor skildrar tre generationers kvinnor. Anna och Katariina får en bit in i boken sällskap av mormor Sofia. Utifrån kvinnornas privata erfarenheter speglas villkoren för ester i det ockuperade Estland från 40-talet och framåt, och villkoren för estniska kvinnor i ett 1970- och 80-talens Finland, där en utländska var något extremt ovanligt och suspekt.
Obehaget kryper in under läsarens skinn när Annas erfarenheter av att vara dotter till en estniska totalt osynliggörs och ignoreras, eller när andra estniska kvinnor visar sig vara utsända av Sovjet-Estland för att hålla koll på de utlandsboende och nästlar sig ända in i det privataste via barnen.
Och parallellt med allt detta kämpar Anna med sin bulimi. Matorgier flödar över sidorna och det tar ett tag innan läsaren märker att det faktiskt verkar gå åt rätt håll. Terapin hjälper kanske till slut. Eller också är det de yttre omständigheterna i livet, som männen, som blir bättre. Boken slutar efter närmare 500 omtumlande sidor i ett triumfrop: "Jag kan få barn. Vilket skämt! Vilket garv!"