Doris var en liten tös med långa flätor, precis som mamma ville ha det. Av modern Elva (elfte barn i syskonskaran) lärde sig också denna söta men sorgögda Guldlock att le med munnen stängd. Inte blotta fattigdomen och de trasiga tänderna. Doris Dahlins självbiografiska roman Skammens boning är återupplivad femtiotalsbarndom och smärtsam introspektion. På bygden fanns tisslet och tasslet, inte tala högt och hålla god min. Familjen Dahlin bodde utan toalett och rinnande vatten i ett hus i Härnösand. I bekantskapskretsen ingick farbröder med smak för sprit, och andra med tycke för barn. Doris pappa var den intelligente kommunalarbetaren som gott och väl kunde ha läst vidare, men släckte sin leda och bildningstörst med Elakt Vatten. Mamman delade sin tid mellan att vara trött i hemmet och slita ont på från-och-till-jobben i storkök och ingenjörsvillor.
Sockerbullar och radions slagdängor höll humöret hjälpligt uppe. När den exemplariskt lydiga flickan Doris nu hunnit bli vuxen och minns sina tonårs utbrytarförsök, kan hon ju förstå varför mamman inte ville veta av någon eländesrapportering i den nya, fina tv:n. Ett sådant slags eftertänksamhet utgör en viktig del av den här berättelsen. Skammens boning är en bok om materiell brist och bortslösad begåvning. Att Doris Dahlin sedan hon flytt hemstaden utbildade sig till gestaltterapeut är nog alls ingen slump, för den här klassreseromanen är en enda lång självanalys sprängfylld med komma- och frågetecken. Och det är inte någon jublande språkbehandling som förvandlar Dahlins utlämnande vittnesmål till en uppfordrande kom ihåg-bok. Det är påminnelsen om hur allt det sköra antingen kan slås i kras eller ges en upplyftande kram.