Bra ungdomsböcker är frigörande - för alla!!! Så tänker jag efter att ha läst Det fattas en tärning - den unga författaren Johanna Thydells andra bok, efter den prisbelönade debuten I taket lyser stjärnorna.
Den nya boken handlar om Puck, en tystlåten tuffing på sexton år. Hon känner sig ful och blyg och bor med sin ensamstående mamma i ett småborgerligt radhusområde i en medelstor svensk stad. Sin pappa har hon inte träffat på fem år. Hon har inga väninnor och ingen pojkvän. Men hon har en ständig följeslagare, beskyddare och bästa vän: Emanuel. Han är en omtänksam och socialt kompetent sextonårig musikfreak med trassliga hemförhållanden. Och så är han bög.

Många teman känns igen från den förra boken: Den försvunna pappan. Den ensamma mamman. Längtan efter kärlek. Äldre killar som väcker häftiga känslor, men bara vill hångla. Den tonåriga upplevelsen av att vara utsatt och annorlunda. Rentav onormal. Ilskan och frigörelsen.
Puck är så gammal att hon kan se tillbaka på sin barndom. Och vartannat kapitel i boken handlar om den: Om glada och hemska minnen av en pappa som ömsom var underbart uppmärksam och skrämmande hotfull. En pappa som hon både är rasande på och längtar efter.
Jag gillar Johanna Thydells böcker. Där finns en bra dialog. Och ett ungdomligt perspektiv som inte är snusförnuftigt. Här sups och röks. Och den som ser ut att vara mest cool väcker störst kärlek. Men kärleken är ack så skör, så skör. Och så blyg som en blomma. När man står utanför en port och röker tillsammans och försöker prata eller tiga världsvant. Fast man vet att man är töntig, ful och ensam.
Till det ungdomliga perspektivet hör också att man faktiskt inte riktigt fattar hur de vuxna tänker. Fast man är så oändligt mycket mer beroende av dessa ofullkomliga varelser än vad både man själv och de vill fatta. Det är en insikt som träffar som en kniv i mitt vuxna tigerhjärta.
Puck idealiserar sina föräldrar. Och alldeles särskilt pappan. Eftersom han är just så charmerande, dominant, vädjande och skrämmande som ett egocentrerat och verbalt begåvat vuxenmonster kan vara. Och sådana finns det ju många av, både i verkligheten och i litteraturen.
Den allra oförglömligaste kapitlet i Det fattas en tärning är Sagan om Patta, skriven av en rasande och förtvivlad elvaårig Puck som just förstått att hennes pappa är otrogen med den insmickrande käcka och vackra lärarkandidat som hon själv har varit så förtjust i.

Kanske blir man aldrig mera frigjord än man var när man var elva år? För när man genomlevt den hemska puberteten och föräldrarnas reella makt äntligen börjar avta, då är det lätt att drabbas av en hjärtnupen förståelse. Om man inte passar sig förbaskat noga tappar man sin egen riktning och börjar ängsligt tassa fram i fädrens spår. Och det skall man akta sig för, vare sig man är sexton eller femtiotre!
"Det var en gång en ful tjej som hette Patta. Hon bodde i en stad som hette Sura Småstaden ..."