Alfred Nobels berömda testamente är förstås en lysande deckarupptakt. Arvingar har mördat för mindre. När hans sista vilja lästes upp i några allvarliga herrars krets i San Remo den 19 december, blev det knäpp tyst. Brorsonen Hjalmar - som behövde pengarna - blev förbannad och brydde sig inte ens om att dölja det. Av Nobels 31 miljoner kronor, intjänade på dynamit, olja, kanoner och aktiespekulation, skulle alltså nästan 25 miljoner gå till välgörande ändamål och fåniga priser!
Den elake Alfred hade förutsett reaktionen:
"Jag gläder mig i förskott över alla uppspärrade ögon och de många svärord avsaknaden av pengar kommer att förorsaka."
Om han hade kunnat förutse vår tids mediala hysteri i december varje år, hade han tagit sig för pannan. Baler, ståhej och krånglig mat var det värsta han visste.
Liza Marklund har alltså ett elegant koncept för sin sjätte deckare. Att ingen har försökt sig på detta ämne tidigare!
När Nobelfesten i Stockholms stadshus har pågått i 3 timmar och 39 minuter drar en av de taftfrasande damerna upp ett vapen ur kuvertväskan och skjuter Nobelkommitténs ordförande rätt i hjärtat. Hon segnar ner mitt i valsen, och mörderskan flyr genom en av mathissarna, som nyss har utspisat massorna med renfilé på tranbärsspegel.

Som tur är råkar mörderskan i dansens virvlar knuffa till Kvällspressens utsända, Annika Bengtzon, som blir polisens nyckelvittne. En utmärkt start för en amatördetektiv av Kittytyp, men förargligt för en brinnande reporter. Yppandeförbud, minsann.
Maskeradbaler brukar vara röriga tillställningar, och Nobels testamente lever upp till genren. Det är många behjärtansvärda teman som ska klaras av. Vi har en lejd yrkesmördare, en privat hämnare, utpressning och sadism. Eftersom Nobelpriset i medicin står i fokus har vi också ett koppel fuskande forskare, stressade av neddragna anslag och jakten på privata pengar. Annika Bengtzons privatliv är lika trassligt som förr. Nu har maken fått jobb på justitiedepartementet och är ännu mer obenägen att ta ansvar för disk och dagislämning. Hans gamla älskarinna spökar, inte bara i Annikas drömmar.
Annika Bengtzons yrkesliv är också i gungning. Som vanligt är Liza Marklunds diskussion av journalistikens utveckling kanske det mest intressanta i boken. Bilden av kvällstidningen som kastar sig över webb-tv är fin satir.
Men man undrar nervöst om detta är en rättvisande bild av hur kvällspressen hanterar sina ambitiösa, grävande reportrar. Ett riktigt, hårt löp med riktiga nyheter är väl fortfarande att föredra framför Big Brother-tramset? Därför stör det mig en aning att Kvällspressens redaktionschefer är så kallsinniga när de rimligen sitter med världens blickar riktade på sig. Mord på Nobelmiddagen och bestialiskt dödade professorer på löpande band.

Jag undrar också varför inte kommissarie Q, eller Annika Bengtzon själv, orkar masa sig iväg och korsförhöra några akademiska höjdare?
På den punkten tycker jag att Liza Marklund slarvar bort sitt lysande uppslag. Många läsare tycker kanske att bilden av forskarnas cynism och fuskande är överdriven. Men det är snarast en poetiskt korrekt beskrivning. I takt med att universitetsanslagen minskar, externfinansieringen ökar och den internationella konkurrensen hårdnat så har också metoderna blivit betydligt råare och fusket markant vanligare.
Nobels testamente hade alltså vunnit på om forskningsvärldens egna dramatiska kvaliteter hade fått ta större plats, kanske på det Bengtzonska äktenskapets bekostnad. Det hade krävt mer journalistiskt fotarbete.
Jag tycker också att Nobels egen komplexa personlighet hade varit värd en roligare behandling. Liza Marklund visar ju att hon har läst på hos Kenne Fant, och framför allt Vilgot Sjömans utmärkta böcker om Nobel och Sofie Hess. Där ligger bra material till fritt förfogande, särskilt om man vill skriva en deckare om vetenskap och moral. Alfred Nobel gjorde som forskare och entreprenör mer än de flesta för krigsindustrin - samtidigt som han var glödande pacifist. Den paradoxen kunde gott ha fått följa med in i Marklunds berättelse från dagens forskarmiljöer. Men skildringen av Kattungen, den kallhamrade och yrkesstolta torpeden är oemotståndlig i sin vidrighet. Vilken kvinna! Hu.