Bakgrunden är denna: När Stieg Larsson, chefredaktör för Expo och sakkunnig på området högerextremism, avled 2004 hade han lämnat in och fått antaget manus till tre kriminalromaner. Ödet ville inte att han själv skulle få se böckerna i tryck, men publiceringen i fjol av den första i serien föregicks av ryktesspridning och marknadsföring som talade om något extraordinärt. Här fanns den författare som skulle axla manteln efter Edwardson, Mankell, Nesser och möjligen ytterligare någon. Till viss förvåning för alla som hyser en regelmässig misstro mot självutnämnda experter och reklam infriades för en gångs skull ryktena.
Män som hatar kvinnor var en rasande skickligt skriven spänningsroman, som band samman till synes omöjliga trådar i en om inte unik så ur svensk synvinkel omistlig konstruktion. Berättelsen sökte sig bortom polismiljöer, de många intrigerna och upplösningen var rent gastkramande och dessutom introducerades ett nytt radarpar i kriminalgenren. Ekonomijournalisten Mikael Blomkvist och den svartklädda unga datahackern Lisbeth Salander var så udda att deras samarbete rentav kunde betraktas som nyskapande.
När uppföljaren, som bara med viss tvekan kan kallas fristående fortsättning, nu publiceras ser mina förväntningar annorlunda ut. Larssons hantverksskicklighet behöver inte ifrågasättas, och utan att fördunklas av andras läsupplevelser kan jag i lugn och ro ägna mig åt om huruvida Larsson lyckats ge ytterligare djup åt sina fascinerande karaktärer. Det visar sig dock ganska snart att hans andra roman lider av brister som är till men inte bara för persongestaltningen.
När Flickan som lekte med elden tar sin början befinner sig Lisbeth Salander i Karibien. Rik som ett troll efter förra bokens miljardbedrägeri har hon rest jorden runt, skaffat bröstimplantat och ägnar sig på Grenada åt att röka gräs, ha sex med en tonåring och försöka lösa Fermats ekvationsgåtor.
I Stockholm kontaktas Mikael Blomkvist samtidigt av journalisten Dag Svensson och dennes sambo, genusforskaren Mia Bergman. De båda har gjort grundliga efterforskningar om handeln med flickor och kvinnor från Östeuropa och pekar ut ett flertal "torskar" med höga samhällsbefattningar. Blomkvists tidning Millennium hinner dock inte offentliggöra dessa innan Svensson och Bergman påträffas brutalt mördade.
Då Lisbeth återvänder till Sverige är det inledningsvis ändå inte Mikaels förehavanden som oroar, utan det faktum att hennes övervakare och plågoande advokat Nils Bjurman planerar att röja henne ur vägen. När även Bjurman mördas, och kopplas till traffickinghärvan, finner hon sig dessvärre motvilligt indragen i en tornadoliknande tragedi. Att dessutom hennes hatade far till slut visar sig vara den giftigaste av spindlar förstärker känslan av annalkande katastrof.
Verkar detta rörigt och föga trovärdigt? Det är ändå inget mot vad som komma skall. Utan att här vidare gå in på alla personer, biologiska samband, vinklingar och psykiska störningar som Larsson försökt skildra, måste det konstateras att han denna gång tagit sig rejält med vatten över huvudet.
De båda centralfigurerna fördunklas bakom en kompakt mur av stereotypa birollsinnehavare vars handlingar efterhand ter sig alltmer, ja, faktiskt, komiska. Därtill introduceras dels ett poliskollektiv, dels ett taffligt mördargäng, båda grupperna lika fyrkantigt skildrade. Och då har jag ändå inte nämnt överflödet av sexuella övningar som författaren hänger sig åt att frossa i, för att inte tala om den före detta boxaren Paolo Robertos absurda uppdykande.
Allvarligast är emellertid att problemet trafficking späs ut till en sörja som Larsson, givetvis oavsiktligt, inte verkar ta på fullt allvar, och därmed fastnar han rakt i den oseriositetens fälla som lurar på flertalet kriminalförfattare. Vid en jämförelse med Anders Roslunds och Börge Hellströms fjolårsroman med samma tema, Box 21, framstår Larsson som en novis i såväl ämne som utförande. Lika sorgligt och beklagligt är att den kritik av media och psykiatri som saluförs är av billigast tänkbara slag.
Flickan som lekte med elden blev Larssons mellanbok i rent kronologisk mening. Låt oss hoppas att den blev det även i litterärt avseende. Hur han ska ha lyckats med konststycket att i seriens tredje del, som gissningsvis utkommer nästa år vid denna tid, rädda sina hjältar ur den berättargrav han här placerat dem i är dock svårt att se.