Aldrig tidigare har det väl hänt att en svensk kriminalroman blivit så mytologiserad och hyllad redan ett år före publiceringen som första delen av Stieg Larssons trilogi kallad Millenium-serien.
En orsak kan vara att Larsson avled strax efter att ha lämnat manus till förlaget, men det räcker naturligtvis inte som förklaring. Ytterligare ett skäl är att författaren knappast var okänd. Som chefredaktör för den antirasistiska tidningen Expo och medförfattare till böckerna Extremhögern (1991) och Sverigedemokraterna - Den nationella rörelsen (2001), hade Larsson redan rönt uppmärksamhet som stridbar debattör, vilken förstärktes av Debatten om hedersmord - Feminism eller rasism? (2004), den antologi som följde i skuggan av mordet på Fadime Sahindal och som han var en av redaktörerna för; hyllad av många för sin frispråkighet, men också innerligt hatad av andra. Rimligen borde det dock finnas ett tredje och avgörande skäl till den förtida klassikerstatusen, att de antagna manusen faktiskt rymde ett extraordinärt material.
Mot bakgrund av detta är det till en början inte alldeles enkelt att ta sig an bok ett i trilogin, Män som hatar kvinnor. Nästan genast infinner sig en tröghet i läsningen, det digra persongalleriet kräver ständiga omtagningar och tanken på att tillbringa nära 600 sidor i sällskap med skuggestalter ter sig inte särskilt lockande. Det skall dock visa sig att de onda aningarna snabbt kommer på skam, för innanför ett häpnadsväckande fult omslag döljs en berättelse som med sitt engagemang, intrigskapande och historiekunnande imponerar storligen.

Då han fyller 82 år får den forne inflytelserika industrimannen Henrik Vanger en gåva per post. Paketet visar sig innehålla detsamma som vid 43 tidigare födelsedagar: en pressad blomma bakom glas och ram. Det är också samma present som brorsbarnbarnet Harriet gav till honom redan 1958. Problemet är att Harriet troligtvis mördades för snart fyra decennier sedan.
I en sista ansträngning beslutar sig Vanger för att utröna vad som egentligen hände den älskade flickan, och på ett år anställer han Mikael Blomkvist, kontroversiell ansvarig utgivare för tidskriften Millenium, som något av detektiv. Blomkvist har i detta skede inga andra val än att anta den åldrade patriarkens generösa erbjudande. Han har nyligen dömts för förtal av en hyllad finansman och tidskriften, vars ägarskap han delar med älskarinnan Erika Berger, är därför närmast beroende av hans frånvaro. Således flyttar han till Vangers residens i den fiktiva norrländska bruksorten Hedestad, officiellt för att skriva en släktkrönika.
Vad som därefter följer är en veritabel uppvisning i research och pusselmystik, blodsskam och börskollaps, ont uppsåt och hämndlystnad. Efterhand med den av livet utsatta hackern Lisbeth Salander vid sin sida hamnar Blomkvist i slutet av en händelsekedja vars vidrigheter och psykopati nästan saknar motstycke.
Kring släkten Vanger, till vars imperiebyggande, uppgång och hotande fall Stieg Larsson sannolikt har använt MoDo-koncernen och familjen Kempe som modeller, skapas en trovärdig bild av svensk 1900-talshistoria, innehållande såväl den "gode" kapitalisten vars omsorg om de anställda var en grundpelare, som nazivurmeri, uppkomlingar och släktförbannelser.
Mot denna ställs den "nya" tidens skoningslösa skövlande av människoliv, finansvärldens cynism och datorernas nätverk, och det är svårt att inte imponeras redan av anslaget.

Finns det då inga brister? Naturligtvis kräver en omfångsrik roman av detta slag sin författare, och det måste erkännas att Larsson emellanåt brister i koncentration. Dialogen är inte alltid så spänstig, ibland blir berättelsen plottrig i sina alltför detaljerade beskrivningar och huvudpersonernas erotiska förehavanden hade jag gott kunnat vara utan. Men detta är randanmärkningar.
Män som hatar kvinnor framstår till slut som något av det mest gastkramande och välskrivna man kan läsa för tillfället; en roman av hög internationell kvalitet i genren.